Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 2

Florencea verk. Ni har väl märkt en af dem under våra fötter? . — Ja, det är det gamla modet med gräslädda gångar. — Nej, utbrast Florence, som hade upphunnit dem. Det är icke gräs; det är mossa, pimpinella, vild timjan och mynta. — Hvilken välluktande ide, anmärkte Herbert leende. — Ja, men den är icke miv. Jag har den från Bacons afhandling om trädgårdsskötgeln. — Jaså han talar derom. Det hado jag glömt. Jag erinrar mig deremot hvilken utsökt framställning han gifver i sin förteckning öfver välluktande blommor — blard annat omtalar han vissnande emultronblad hafva en uppfriskande och fin doft. — Det finnes alltid något mystiskt i vissnande blads doft, anmärkte mrs Atherton. — Den motsvarar de dämpade tonerna i musiken, sade Florence. — Det var en id värdig att upptecknas i vällukternas poesi — när den en gång blifver skrifven, sade Herbort galant. De voro nu komna ned till floden och stodo framför rosenbuskarne. — Jag måste lemna sällskapet ett ögonblick, sade mrs Atherton, mina husliga pligter kalla mig. Men, om ni behagar, kunde ni göra er nyttiga att, medan jag är borta, plocka några smultron till desserten. Det är något, som smakar dig, Edgar, tänker Jag, kom med in och få en korg. Ilon gick, och Edgar följde långsamt efter med en martyrs min,