Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 2

tillräckligt att tänka på. Hvad han hade upplefvat, förekom honom som ett äfventyr, fullt af underliga händelser. Med korslagda armar gick han fram och tillbaka på golfvet och genomlefde åter i tankarne de försvunna timmarne — vandrade åter i den vackra trädgården i Florences sällskap, var vid hennes sida i den klart upplysta salongen, förd af klangen i hennes ljufva stämma, som ännu vibrerade i hans bjerta. — Kan det vara möjligt att mitt öde är allaredan afgjordt? sade han till sig sjelf, och alt jag — Ab, hvilken dåre jag är! afbröt han sig, under det han med ett vemodigt leende skakade på hufvudet. En qvinna som jag icke har kännt i fem timmar — och hvad värre är, en qvinna, som är en annans trolofvade! Denne håglöse, slöe modenarr, hur har han väl kunnat behaga henne! Hans odrägliga ejolfförtroende är mig ytterst motbjudande. Ett ögonblick derefter togo hans tankar en annan riktning. —fJag skulle vilja gifva:mycket för att få veta innehållet af detta bref, tänkte han. Hvad kan väl onkel hafva att säga denna förtjusande slicka och det till på köpet om mig, som jag ju har alla skäl att förmoda? Hvarföre voro de annars så vänligt stämda mot mig? Det är dock besynnerligt, att brefvet icke kom på tal. Icke ett ord derom från mrs Atherton, och från den unga damen sjelf blott denna intetsägande fråga, som dock ställdes till mig med eå mycken fruktan och förlägenhet, som om — men, jag har aldrig varit någon mästare i att gissa gåtor,