Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 1

som var att säga om hans sörflutna tid. Med allvarlig uppmärksamhet lyssnade hon till honom, medan hon med vänliga blickar iakttog det vexlande minspelet i hans ansigte. Ett par gånger tyckte han — men blotta tanken tycktes honom högst osannolik — att hennes ögon hade en matt glans såsom af tårar. — Men kom, sade hon slätligen i en liflig ton, medan hon steg upp, låtom oss dock icke tillbringa denna vackra middag mellan fyra väggar. Vi ha ännu en timma till middag. Kom och tag vår egendom i betraktande, mr Capel. Ni behöfver icke vara rädd för att blifva trött, tillade hon leende, den är af mycket blygsamma dimensioner. ; Derpå gick hon tillsammans med Herbert ut i trädgården, öfverlemnande åt Florence och Edgar, om de ville följa med. — Er trädgård är förtjusande, sade Herbert. Jag har icke sett sådana blommor, sedan jag lemnade Warvickshire. — Då skulle Florence och jag egentligen känna oss smickrade, ty vi sköta den till största delen sjelfva, men jag är rädd att det herskar en hel del oordning i den. — Den är högst ovanlig och särdeles pittoresk. Man blir trött på att alltid se samma, eviga mönster. En trädgård, anlagd efter snöre och med blommor, uppstälda som soldater i ett led, är lika oestetisk, som en alltför regelbundet sammansatt balbukett. Er trädgård har verkligen en högst egendomlig prägel. , å — Nå väl; men jag vågar icke tillegna mig berömmet häröfver. Förändringarne äro