Göteborgsposten – 24 juli 1874, sida 3

— Ab, se der! utropade Marie med ytterlig glädje; ser ni på detta har hon öfvat sig! Se noga derpå, så att ni framdeles kan intyga att ni känner igen det. Gumman betraktade papperet och försäkrade att hon nu ej skulle glömma det. Det var verkligen samma papper på hvilket Julia öfvat sig i att ofterhärma Alldåns namn, samma papper, som hon ämnat uppbränna. Detta hade hon dock ej gjort, ty just i samma ögonblick hon öppnade det och skulle föra det till ljuslågan, hade hon upptäckt att på, andra sidan stod något skrifvit. Hvad detta var, beböfver icke, såsom ej hörande till: berättelsen, vidare omtalas, än att det var af mycket komprometterande innehåll för Julia. Hon hade nämligen underhållit en dittills okänd kärleksförbindelse med en ung bokhållare, på hennes fars kontor, och detta var den sista skrifvelse bon från denne erhållit. Hennes kärlek hade ännu ej slocknat inom kennes för öfrigt af sjelfviskhet isade hjerta, och hon hade dersöre ej kunnat besluta sig för att uppbränna papperet, utan åter inlagt det i chiffonieren, hvilken hon, i den oro och öfverspänning hvari hon under väntan på Lagerkronas svar betann sig, glömt att låsa efter sig. Marie skyndade med papperet i hand genast till Lagerkrona, — Himlen vare .lofvad! utropade hon, då hon trädde in hos honom, ni är räddad! Lagerkrona betraktade henne med frågande och orolig blick. — Läs! läst bad hon i det hon räckte honom papperet. Det är lättare att tänka sig än beskrifva