Göteborgsposten – 24 juli 1874, sida 2

Från Utlandet. Om man utan afseende på symeller antipatier betraktar händelsernas utveckling i Spanien, måste man komma till det erkännandet, att forne konungen derstädes Amadeus synes skola få rätt, då han sade, att Don Carlos enligt all sannolikhet skall slutligen lyckas att bestiga Spaniens tron, om icke utländska makter träda emellan och förhindra det. Under det regeringstrupperna i norr långsamt omorganiseras och deras befälhafvare synas ovissa om, hvilken strategisk plan de hädanefter skola följa, begagna carlisterna väl tiden att skaffa sig ett ganska starkt artilleri och söka bemäktiga sig så många lufthål vid kusten som möjligt, medan de äfven slå en allt tätare ring kring Bilbao och jemväl befästa sig i de ställningar, de der intaga. Det skall antagligen icke dröja länge, innan vi höra omtalas, att denna plats, som leker mycket i ögonen på carlisterna, åter beskjutes af dessa. Regerirgstrupperna skola då nödgas att skynda platsen till undsättning, och allt hvad Concha uträttat skall vara ogjordt, i det stridsplatsen skall vara flyttad tillbaka till i det närmaste samma plats, hvarifrån regeringshären först efter många och blodiga strider lyckades undantränga carlisterpa. Men denna gång skall det för regeringshären bli svårare än förut att operera fullt fritt mot carlisterna kring Bilbao. Förr stödde regeringshären sig mot Ebrofloden och var lugn i det medvetandet att allt landet i dess rygg söder om nämnda flod var, några mindre carlistskaror oberäknade som lätt skingrades, i Madridregeringens ego. Nu är deremot förhållandet något annorlunda, och denna omständighet skall måhända vara af stor betydenhet för hela krigets utgång. Derigenom att Madridregeringen samlade nästan alla sina tillgängliga kraster på krigsskådeplatsen i norr, i den för öfrigt giltiga afsigten att söka med ett enda slag krossa carlismen i dess egentliga härd, hafva de i andra delar af landet längre åt öster och i söder kringsvärmande carlistskarorna hunnit att samla sig och slutligen bilda en allt större och större truppstyrka. Visserligen hatva Madridtelegrammer många gånger omtalat, huru Don Carlos8 broder, Don Alfonso, som här haft öfverbesälet, blifvit slagen i än den träffaingen och än den; hvarjemte han ibland skildrats såsom flyende med sin manhaftiga gemål, Donna Bianca, på eldiga springare från det öfvergilna slagfältet. Men sällsamt nog har samme Don Alfonso efter hvarje eådant nederlag åter låtit höra af sig i spetsen för en ännu större styrka; och ännu sällsammare, då man följt hans marscher på kartan, har det nästan alltid visat sig, att han ingalunda genom regeringstruppernas segrar kastats tillbaka mot norr, utan tvärtom lyckats tränga allt längre in i landet, tills ett telegram för en vecka sedan ungefär plötsligt underrättade oss om, att han stod med en betydande härstyrka alldeles i hjertat at landet och till och med belägrade den befästade, med jemförelsevis stark besättning försedda lilla staden Cuenza, som har 2000 innevånare och ligger temligen nära sjelfva hufvudstaden Madrid samt i sydost om denna. Regeringstrupper under befäl af general Santa-Cruz afsändes ofördröjligen dit, och tidningarne i Madrid visste till och med att berätta, att nämde general angripit carlisterna, slagit dem och tvungit dem att upphäfva belägringen. Det förhöll sig emellertid icke så, utan tyckes det som att general Santa Cruz, med den säflighet som är ett så utmärkande drag i detta krig för regeringens befälhafvare, icke ens hann fram till Cuenca, som ban skulle undsätta, utan redan på vägen dit erfor, att Don Alfonso den 15 intagit staden. Sedermera erhållna underrättelser säga, att staden först utstod trenne stormningar, hvilka blefvo tillbakaslagna — något som är helt sannolikt