Göteborgsposten – 24 juli 1874, sida 2

mal madam, hvilken känt hennes mor och var hennes snart sagdt enda förtrogna. Denna bad hon i kort, förvirrad ton följa henne ut och då madamen med stor förvåning följde henne, begaf hon sig direkte till Lagerkronas bostad. Då de hunnit fram bad bon madamen vänta utanför, gick in i förstugan och knackade på dörren till kammarjunkarens rum. Denne öppnade, men Marie studsade förskräckt tillbaka. Hela hans yttre visade en sådan förvirring och snart sagdt förtviflan, att han var nära nog oigenkännelig. — O, min gud! min gud! hviskade den unga flickan i det hon samlade sitt mod och steg in, — Ah! det är ni, mamsell Marie! utropade han och en glädjeblixt upplyste för ett ögonblick hans ansigte; ni bar då gent mig i min olycka! Tack! o! tack! Marie kände sig nära att qväfvas af ängslan och medlidande, då hon såg den smärta, som ännu bvilade öfver hans drag. — Ack! hvad ha de gjort er? stammade hon slutligen med darrande röst. — Hvad ban har gjort mig! Han bar ruinerat mig, ban har hopat öfver mig skam och vanära, han bar gjort mig till en brottsling, eller rättare sagdt, han skall göra det, om jag ej vill ingå på hans afskyvärda förslag. — Ack, mia gud! yttrade Marie med qväfd röst, jag anade väl att det var något ledsamt, då jag börde deras samtal. :.-. — Ni har således hört något samtal, afbröt Lagerkrona häftigt. O! af barmhertig