Göteborgsposten – 23 juli 1874, sida 2

och 1lomnads derpa Tyst tE AUmUU LM 5 kojserlige värd, som blef icke mindre bestört och gripen. Då detta var gjordt, berättade kejsar Wilhelm för alla de närvarande hvad som skett och den lyckliga utgången. Iärefter begåfvo sig båda majestäterna in i den våning, som var inredd för kejsar Wilhelms emottagande, och skickade härifrån ett lyckönskningstelegram till den tyske rikskansleren. Denne befann sig samma stund i domhuset i Kissiogen, ansigte mot ansigte med förbrytaren. Den preussiska regeringen har, fast ännu ingenting kommit i dagen, som bekräftar det första antagandet, att mördaren Kullmann haft några medbrottslingar eller andra anstiftare till mordförsöket, likväl skyndat att begagna tillfället till att åter rikta några hugg mot katolikerna. Hon bar låtit anställa husvisitation hos åtskilliga andlige och med dem i förbindelse stående personer, särskilt hos den ultramontana tidningen ÅGermanias redaktion, och hon har tillelutit en del katolska föreningar. Dessa åtgärder kunna natur.igtvis ej gerna ställas i samband med mordförsöket mot Bismarck, hvilket senare blott varit en välkommen anledning för desammas tillgripande. Man kan derför icke heller förneka, att de katolska organerna ha i viss mån rätt, då de häftigt klaga öfver förföljelse. Den brådska, hvarmed man beskyllade katolikerna och isynnerhet ultramontanerna för, att hafva varit de, som ledt Kullmanns mördarehand, har redan börjat bära frukter; och detta i alla afeeende vämjeliga mordförsök, som onekligen fastare sammanslutit Bismarcks anhängare, bar å andra sidan äfven ännu mera vidgat klyftan mellan regeringen eller kanske tillochmed protestanterra och katolikerna. I Spanien urartar det borgerliga kriget mer och mer till en art af vildhet och grymhet, som måste rättvisligen tilldraga sig Europas uppmärkaamhet och kanske äfven mana regeringarne att till en början genom kraftiga föreställningar hos de båda krigförande parterna söka hämma det sig allt mera utbredande ofoget. Sedan det en tid talats åtskilligt och till en del äfven med rättvist klander om carlisternas grymheter, hvarom skildringarne dock kunna på goda skäl anses i viss mån öfverdrifna, erfara vi nu, att Madridrogeringen, som dock upphäft så starka klagoskri mot oarlisterne, icke tänker att i detta hänseende blifva efter för de senare. Det otficiela Madridbladet Gaceta osfontliggör neml. ett regeringsbeslut, hvilket förklarar hela Spanien i belägringstillstånd och påbjuder seqvesterandet af deras egendom, som tjena i carlistiska band eller öfverbufvud carlismen. Af detta egendomsbelopp skall en ekadesersättning af 100,000 pesetas anvisas för hvarje af carlisterna skjuten högre ossicers familj, af 50,000 pesetas för hvarje annan skjuten officers familj, af 25,000 pesetas för hvarje skjuten soldats eller frivilligs samilj. Hvarje efter detta besluts utfärdande af en carlist företagen transport af egendom på annan person förklaras ogiltig. Alla icke tilllåtna föreningar upplösas, och utbredandet at underrättelser om carlistupproret, i allmänhet af andra underrättelser än sådana som oflontliggöras i ÅGaceta, förbjudes. Derjemte påbjuder det officiela bladet bildandet af en utomordentlig reserv om 80 bataljoner ur alla åldersklasser från 22 till 35 år, för så vidt de, som sålunda konskriberae, äro ogifta, enkemän och barnlösa. Utskrifningen skall försiggå i sista veckan af augusti — men, och detta är väl hufvudsaken för regeringen som framför allt behöfver penningar, de sålunda reservpligtige kunna få friköpa sig mot erläggandet af 1250 pesetas. Om man närmare läser mellan raderna detta tillkännagifvande, så finner man af deas första del, att Madridregeringen befinner sig i en eynbar ävgslan för, att carlismen skall utbreda sig äfven söderut. Detta konsiskeripgsgätt är väl det sista medlet till carlisternas bokämpande, ty i fält förmår Madridregeringen ej längre något mot carlisterna, hvilka äro synbart ledda med öfverlägsen skicklighet. Nu senast hafva de intagit Cuenza och detta redan d. 15:de, fastän vi ha liggande framför oss Madridtelegram ännu at d. 18:de, hvari omtalas, att Ågeneral Santa-Cruz har i epetsen för sin divieion angripit carlisterna utanför Cuepza och lyckats befria platsen; carlisterna tillbakadrefvos med betydande sörlust. Det är Gacsta sjelf, som måste medgifva carlistsegren. Enskilta underrättelser, som vi motlagit från BSpanien, skildra tillståndet som outhärdligt. Madridregeringen är oförmögen att kunna någonting uträtta och dessutom splittrad inom sig, i det somliga vilja ha prinsen af Asturien på tronen, andra vilja ha en sjuårig diktatur åt Serrano c. Handel och näringar ligga alldeles nere, och missnöjet bland de socialistiskt sinnade arbetareskarorra blir naturligtvis allt dofvare och dofvare. Om Brysselkongressen ekrifves från Berlin till ett engelskt blad, att tyska regeringen synes hafva förlorat den lilla sympati hon hyste för det ryska kongressförslaget. De utläggningar, detta erhåller i officiela kretsar i Berlin, visa tydligen detta. Det officiösa bladet Opinione i Rom säger, att makterna f. n. utbyta meningar, för att enas om det svar, som skall gifvas på lord Derbys cirkulär avgående kongressen, hvilken, i det hela taget, eynes nu mera väcka en viss oro, än tillfrodeställelse vid de europeiska hofven, emedan man befarar, att den syftar längre, än det uppstälda programmet angifver. Det påstås i bref från Frankrike, att bonapartisterna vunnit en viss fördel. Ju