Lagorkrona svarade med något tvetydig min på borgmästarens tråga, att han hoppades detsamma och hade så mycket mindre akäl att betvifla det nu, sedan han gjort herr borgmästarens bekantskap. — hHäradshöfding Andersson trifdes mycket väl här, upplyste borgmästaren med vigtig min; han och jag hafva afnandlat mången juridisk fråga. — Det skulle vara en stor lycka för mig, svarade Logerkrona artigt, om jag kunde påräkna att på samma sätt få höra, hvad herr borgmästarens erfarenhet och mognade omdöme säger i tvistiga saker. — Gerna det, min herr kammarjunkare, genmälde borgmästaren och höjde sig på tåspetsarne, en manöver som han ofta begagnade, och hvilken gjorde honom bälften högre, ty han hade fötter som skulla hedrat en grenadier. Jag får erkänna, tillade han, att äfven jag i min ringa mon bidragit till höjande af den juridiska vetenskapen .... ; — Derom är jag fullt öfvertygad, svarade Lagerkrona med en bugning. — Händelsen var den, började borgmästaren och satte sig ned, lade benen i kors samt antog en. hållning, hvilken förespådde, att Lagerkrona kunde vänta sig en lång berättelse; bändelsen var den, att jag en gång bade ett ytterst kinkigt mål, ty sakerna kunna äfven här nere i landsorien bli tillkrånglade, derom kan ni vara öfvertygad .... Borgmästaren hejdade sig dervid för att låta Lagerkrona erkänna, att han verkligen var öfvertygad om denna sanning. Denne som ej kunde misstaga sig om borgmästarens mening,