svarade, att han var det, och sedan denna hans pligt till belåtenhet blifvit fullbordad, återtog borgmästaren med en gravitot, som vexte för hvarje ord: — Detta mål grundade sig på följande förhållanden : Ba person här i staden, kakelugnsmakare till yrket, hade en högst okynnig, en bedröfligt okynnig ko, — en ko, herr kammarjunkare, som icke ens skonade mina egna rågåkrar. Nåväl denna ko. Lagerkrona sick ej veta, hvilka ytterligare nidingsdåd denna förskräckliga ko begått, ty i detsamma öppnades dörren, och in trädde en man som väl förtjenar ein egen beskrifning. Det var en medelstor fetlagd man med ett på en gång högdraget och inställsamt utseende. Man kunde se, att mot den, som var ötver honom, kunde han vara artigheten sjelf, medan han mot underordnade var öfvermodig eller på ett förolämpande sätt nedlåtande. Hans. ögon voro ljusgrå och antydde dumhet, såväl som list, hvilka båda egenskaper väl kunna para sig hos en person. Det fetlagda ansigtet var intetsägande, om man undantager mucven, kring hvilken samma uttryck låg som i ögonen. Det ljusbruna båret gick långt ned i pongan, bvilken var något tillbakalutad. Datta var fordom stadens mest högmögende man, På senare tider hade han genom ogynsamma spekulationer förlorat en del af sin förmögenhst, mer ansågs ännu vara och var verkligen ganska tät Hans namn var Binggren, och den branche af handel, han egnat sig åt, var den i emåstäderna vanligaste,