Göteborgsposten – 21 juli 1874, sida 2

ef åunan vigtigare fråga måste de utgå från grundsatse aDet beror då i våsendtlig mån på huru den ena elle s I andra grundgalsen och tillämpningen vinner bifall amen i fråga om ett iolkspråk är icke ens detta — fV. här är frågan, hvad som bar en inueboende lif t. krast för framtiden. Ett språks former kunna före ir slås och bearbe: as, men ingen får beräkna att äfve de mest rationela och konscqventa planer skola fö dessa talande egenskapers skull vinna en afgjor 5, framgång. Folkiustinktens nyck, såsom man i vis måu kan kalla den, är ofta oberäknelig, och ändoc! i längden oemotständlig. Emellertid är det både er 4 I rätt och en pligt för de kunskapsrike och erfarne at t ej allenast tänka derofrer, utan ock gifva del af sin: tankar och forskningar, samt skäl för sina uttalade I grundsatser. : För ett språks rättskrifning äro tvänne olika huf vudgrunder ait utgå ifrän, den ena mer vetenskaplig och den andra mer empirisk, eller med andra ord en teoretisk och en praktisk. Den förra är etymologisk, historisk och komparativ, den sednare är den så kallade fonetiska, hvilken bjuder att språket skall skrifvas såsom det talas. Att den sednare i längden 6blitver den huivudsakligen segrande, lider väl knapI I past något tvifvel, liksom i allmänhet praktik och I erfarenhet gerna blifva mästare öfver alla teorier, så I i att nya teorier måste, med s:töd af de nyare fakta, I b ) Me RS mk j tränga de gamla åsigterna åt sidan. Men å andra j sidan får empirismen icke altför enväldigt sätta sig på tronen, och diktera för dag och kommande dag, oafsedt hvad det historiska och rationela har att ; säga; utan böra väl båda sidorna få gälla hvad de kuuna, samt resultaterna lemnas till den fria utveckDn Att detta oundvikligen fordrar ännu en tids törbistring, intill dess att en allmän mening binner sutbilda sig, det torde de efter den behöfliga förbättringen längtande tå tåligt fördraga. Vi batva segt oss tro, att framtiden företrädesvis tillhor den sida som yrkar den fonetiska grundsotsens tillämpning på råttskrifningen, och äro uppi riktigt tacksamma jör allt redligt arbete i denna riktning; dock äro vi ännu ej beredda att följa alla dess konseqvenser, likasom vi ock: föreställa oss att, när den tallmänna meningen kommer att blifva en verklig sådan, hvarjekanda medgifvanden för de etymologiska, bistoriska och komparativa grunderna skola ha blitvit en nödvändighet. Ty utom det att sådana grunder altid äro af vigt och berättigade till ett väsendtligt afacende, kan icke heller nekas att Jjudgrundsatsen stundom lider af någon osäkerhet, vid afgörandet mellan sådana ljud som stå hvarandra med omärkliga öfvergängar nära. Vi höra i i vårt språk vokalljuden e och å samt o och d, o och u. i De bestämningar mellan dessa, som af reformens målsmän skett, synas i ett och annat fall ha blifvit nog mycket rättade efter hufvudstadsdialekten, hvilken i sjelfva verket icke står i högre berättigande än sandra dialekter. Detta gäller synuerligast befräfsande e och å, der denna dialekt ofta är olik största delen af landets, och dessutom sjelf ganska osäker; huru vida tjena, hjerta, jern m. fl. äro rena åljud i det k. k. rena språket torde icke vara fullt visst. Om pyttan och riktigheten af en annan vokalförändring, som på sednaste tider yrkats, ha vi ock ett inkast att göra; det är kunglig i stället för konglig. Det substantif, som är deta adjektifs rot, är icke rätteligen kung, utan konung, hvaraf det förra är en hvardagsförkortning eftersom den uttalas i hufvudstaden, medan i andra trakter, synnerligast de södra och vestra, uttalet mer likvar det dansk-norska konge. Att första vokalen i konung ock är väseudtligare än den andra, vill synas af jemförelse med slägtspråken, ej allenast danska och norska, utan äfven tyska (könig) och holländska (koning); u förekommer ingenstädes. Beteckuingarne o och å äro icke så mycket dialekter underkastade, som icke fast mer det obestämda i öfvergången mellan de båda vokalljuden; så skrifves hällad och sofva, oaktadt man kunde tycka det vore rättare tvärtom, holla4 och säfval. I sådana fall torde blifva bäst att förblifva vid det traditionela, om ock felaktiga, intill dess att en mening kan blifva verkligen stadgad, Beträffande konsonantb teckningarne gå de flesta yrkandena om förändring ut på förenklingar, Grundsatsen är icke annat än god; dock äro vi icke allestädes med uti tillämpaingen. Att inskränka fördubblingar, biträda vi Berna, t. ex. stälde, bygdet, svilkor?, men hatva eu viss Svårighet att försaka dem uti lamm, damm, till skilnad från Ålam, dam, likasom det är nödvändigt att skritva fullt till skilnad från fultt Att från bokstafsförrådet aldeles förvisa q och x synes väl knappast innebära någon fördel; den förra at dessa bokstäfver är känd och brukad i alla nutida språk, utom att holländare, och på senare tider danskar förskjutit den, och att krifva ks i stället för x synes icke blifva någon iust. då det endast skulle vara två bokstäfver i stälet för en. Det avses, att alla ord som ljuda lika ock böra skrifvas lika, och att de ej behöfva skiljas lerför att de hatva olika betydelse. I denna meing vilja vi icke gerna instämma, utan tro att det inder till språkets lättfattlighet om sådana ytre kiljaktigheter få fortfarande egå rum, t. ex. rigta, rikta — äflygt., äflykte, likasom och sednare at Åsedan) till skilnad från senare (af gen). tt nägot angrepp mot det stumma h uti hvem?, hvad m. fl. ej skett, förundrar oss nästan, då tväne syskonspråk, tyskan och holländskan (welcher, elke) kunnå vara dem förutan; vi, som luta mer t den konservativa sidan, vilja icke bryta stafven. ikaledes förundrar oss, att ej en förändring yrkas ed den lilla partikeln och, som står aldeles enim om sin stafning; här skulle vi mycket gerna lja förorda ott upptagande at de närmaste syskonFåkens 4og., så mycket helre som detta ord verkI ——— 00 — til sen finnes hos oss i både norr och söder, i Norr-IInd och i Skåne. För ck i stället för det hotande, I fö indre sköna kk bedja vi i det längsta. dö Ett bemödande, som i sammanhang med rätt-let rifningen föregår, är klyfvandet af en del samteg ansatta ord, men hvars fördelar vi tycka oss minra e kunna fatta, än dess olägenheter. Den förmenta ut tdel, att ordförrådet skulle dermed blifva reduce-da dt, står för våra ögon snarare som en skada; ty I de t större ordförråd är i sjelira verket en större risäs dom. (Det är t. ex, till rätt god nytta att hafva I för små dubbelorden ock, äfven— och, samt — lar ske, ej — endast, allenast, blottm. fl., likasom V och taga, ha och hafvas, bli och blifvaob8. till För vår del finna vi bätre att skrifva valdenlefi ind än all den stund, hvilket senare icke kan I af fva fullt svenskt, och t. ex. för en utlänning torde si ra mindre lätt att förstå; ban får det väl knappast I ter annat än Chela den stunden, eller så der bortåt. bes mmaledes blifver chär om dagennäppeligea stort san at än om vi skulle Såga tam dagen SStort