Göteborgsposten – 21 juli 1874, sida 1

trädstam en ung reslig man med höghvälfd panna och klädd i en enkel blå rock. Det var Carl XII. Vid bondens inträde vände sig konungen till sin trogne följeslagare v. Rosen, som äfven nu stod vid hans sida, sägande: detta är säkert on pommersk bonde. På tillfrågan hvem han sökte, svarade bonden: hans majestät konungen. Denne gaf sig genast tillkänna och sporde bonder om hans ärende. Hvilka mäktiga känslor-nu svällde i vår pomrares barm, bvad den tår betydde, som dallrade i hans öga, hur rörande dessa enkla ord voro, som flöto öfver hans läppar, då han böjde knä vid hjeltens fot och i hans hand nedlade den välförvarade skinnpungen med de 100 dukaterna — detta förmår svårligen någon skildra. Äfven så svårt torde det blifva att beskrifva konungens öfverraskning och glädje, man kunde säga förtjusning öfver det sällsamma prof på undersåtlig trohet och tillgifvonhet. Efter några ögonblicks begrundande blottade konungen sinvärja och sade: med detta goda svärd dubbar jag dig härmedelst till riddare och adelsman, såsom lön för den vackra hjoltomodiga gerning du utfört. — Nej, eders majestät, svarade bonden, detta vore en fåfängt förepild nåd, ty jag är en god bonde, men skulle blifva en dålig riddare, dessutom torde ers majestät i sådant fall uti edeligt