Göteborgsposten – 20 juli 1874, sida 1

igamla Jobanna, och när hon förlorade det, så hade hon intet, och det var nog det frun visste, eljest hade väl stackarn blifvit ihågkommen i testamentet, tillade hon i något mildare ton och likeom urskuldande, i det hon vände sig till utredningsmannen. Det föll mej alldeles i sinnet, rätt som jag stod der ute och elog ihop smördegen — ja, ja, herr kronofogden får ursäkta att jag är en smula mjölig, men tocke der ska göras med förstånd, derför måste jag alltid göra det — det var som någon hade sagt till mig så här: gå in, Carin Hallonqvist, gå in och stå dem enfaldigom bi, som en god kristen egnar och anstår, och så gick jag, herr kronofogde, ty det är inte första gången jag blifvit sänd att vara de dårars förmyndare och derför dristar jag nu att i herr kronofogdens närvaro och i stöd af samtlige arftagarnes uttryckliga och godhetsfulla vilja taga ett par lakan med tillhörande örongottsvar åt pigan Johunna. Vi ska ta ett par af finaste primalärft, men utan spetsar och fåtänglighet, som inte skulle anstå en hederlig menniska när hon lägges ned i sitt sista hrilorum. Se här, gamla Johanna, håll til godo och gå och tag kronofogden i hand och tacka honom å de frånvarandes vägnar och elit dem med helsan. Jag kunde tagit en appbädaad säng ät dig, om jag velat, men jag ville se den i synen, som kunde komma och knysta om att Carin Hallonqvist skurit breda rommar af andras skinn, och derför tog jag ingenting störro. Men de der lakanen äro i alla fall så fina och hvita, att de gerna kunna duga till svepning, för du gömmer dem nog till dess, och när de en gång lägga dem