Göteborgsposten – 20 juli 1874, sida 1

blomstertufvan, den hon under så många år vårdat och älskat och som hade skänkt hennes matmor mer fröjd än all den samlade egendomen, och som i all sin förgänglighet dock bar lifvets frö i sitt sköte för att år efter år i sin hvita fläckfria drägt fira uppståudelsens sköna fest, och så bad hon helt ödmjukt att få taga några af de små blomlökarne, ty ingenting, det kände hon tydligt, skulle göra henne så lycklig som dessa. Nu var det juristens tur att stå svarslös inför den gamla. Han betraktade henne forskande, — nej, det fans inte ett drag i detta fromma ansigto, som inte var uppriktigt, bottenärligt och godt; det var således hennes verkliga, allvarliga mening, hvad hon nyss sagt; det var ingen spelad oegennytta, hvarunder någon beräkning kunde gömma: sig; nej nej, här var hvarje tvifvel besegradt, och den reslige, begåfvade mannen böjde sitt hufvud inför den lilla enfaldiga gumman så djupt, som hade hon varit en furstinna och han hennes ringaste tjenare. Och dervid hade det blifvit, om ioke i det samma hushållerskan inträdt och med det praktiska sinnets snabba uppfattning i blinken genomskådat hela situationen. — Tro mej, hade jag inte räknat ut det förut! inföll hon med skarp och snabb stämma. Ä det inte som jag alltid sagt: litet bar den fattige och dåligt bär han sej åt. Att ta några usla blomlökar, när en kan få välja bland guld och silfver och möbler och husgeråd och sängkläder och linno — å det likt, det! Men si, hon hade aldrig mer än ett vett, stackars