pet lyckades det honom slutngen att eUftoga Phyeic ett så våldsamt slag, att denne tumade mot väggen och blef liggande sanslös, hvarefter det menskliga misssortret förklarades lör segrare. På sådant sätt kan man ännu i dag Åroa sig i det upplysta England! Det är klart, att den engelska tidningspressen enstämmigt uppträdt mot detta blodtörstiga slags sport, men med kännedom om huru det vid vissa tillfällen, t. ex. valtillfällen, boxningskamp o. dyl. går till i Old England, när sinnena blossa upp; kan det anses ganska modigt, om också ej mer än rätt, att kallblodigt gissla en bjertlös folkmassas lägsta passioner. Ed motstycke tilll de vedervärdigheter, för hvilka en tidningsutgifvare i det fris Amerika i Ådet fjerran Vestern kan vara utsatt och hvilka på ett så humoristiskt sätt frambållas af Ämerikas Thackeray, Mark Twain, berättas i en amerikansk tidning sålunda. En ung man slog sig ner i en uppväxande liten guldgräfvarestad i Vestern oeh började att gifva ut en tidning. En kort tid derefter ankom en hop falska spelare till platsen och deras skälmstycken retade invånarne till den grad, att de skickade en deputation upp till redaktören och anhöllo genom denna, att han måtte dugtigt tvåla till skälmarne i sin tidning, i annat fall skulle man uppböra att prenumerera derpå. Redaktören lofvade göra sitt bästa och ganska riktigt innehöll nästa nummer ett fullständigt blottande af de ifråga varande bofvarnes bedrifter. På följande dag då ban sitter å sin byrå och arbetar på tidningen, inträder en sluskig jättelik figur, beväpnad med en stor knölpåk och begär att få tala med Åderr redaktöron. — Kors, så ledsamt, sir?, utbrast denne, redaktören gick just nu ut, men var god sitt ner och läs en tidning, han kommer nog snart tillbaka. Den förgrymmade spelaren — ty det var en sådan — slog sig ner i en stol, lade benen på bordet och började att rifva i tidningarne. Under tiden gick redaktören helt lugnt ut för trappan. På sista trappateget mötte han en annan slusk, som röt åt honom, i det han svängde en ännu förförligare knölpåk: ÅSir, hvar å redaktören? — Jo, blet svaret, -han sitter just nu der uppe och atuderar tidningarne... — Jaså-, vrålade jätten och tog trappan i ett steg, under det att den sannskyldige helt tyst smög sig undan; dock ej längre än att han några minuter derefter kunde se sina dödefiender tumla ut för trapporna med blödande anleten, hand i hår och knif i strupe... Det fanns en period under den gamla goda tiden, då det i Sverige nästan ansågs som en törtjenst att konsumera så myoket som möjligt af det här ofvan antydda Petteresonska lisselixiret. Denna egendomliga Åverldsäskågdning bar väl knappast tydligare uttalat sig än i nedansiående autentika, o:fioiela kungörelse, som nyligen effentliggjorte af en ärad kollega: Kungörelse, Som man nu hunnit vid kronobränneriet samla ett litet förråd af bränvin, hvarat man gjärna önskar allmenbeten måtte få dell så långt de t räcker, ty står det enhvar, landrhushällare, at hörrskaper — presterskap och ståndspersoner och allmoge fritt, att vid deras resor till staden undfå, så länge der finnes någon tillgång, emot 2 daler 1 och ett tredjedels öre silfvermynt kannan, dock ej mindre än halfankare, deruti jag önskade att flera ville deltaga, på det hvar och en kunde tå till att börja med, då den som afbämtar det, bör hafva med sig en liten förteckning på alla dem, som äro i intressentskap, som undertecknas af känd man. Detta hafver jag sett mig skyldig göra, emedan tillverkningen af bränvin ännu är så liten och obetydlig emot så många afnämare, såsom ock att krögare och minutorer ej måga få tillfälle att utöfva ett obilligt skinnande på allmänheten som jag försport skall hafva skedt af en och annan, som redan hafver undfått. Hvilket jag lofvar allmänheten icke skall hända igenom denna författning, och så länge så litet tillgång finnes på denna vara. Kunnandes jag sägna allmänbeten att få snart flera pannor i gång som kring Helgemässetiden ett Ånnu större antal, och på det att både landtoch stadsman vid ankomsten till bränneriet eller slottet söka och fråga att blifva underrättade och ändå ej få något säkert svar den dagen om bränvin finnes eller ej, så skall på slottsporten finnas ett tryckt anslag festhäftadt med de orden: I dag finnes bränvin till salo. Eller då intet finnes de orden: I dag finnes ej bränvin att sålja. Och på det att den som kan vara inrester detta ärende ej må fara bort utan att blifva bjelpt skall finnas ett anslag af innehåll: I morgon eller öfvermorgon finnes bränvin till salo. Detta gör jag på det länets innevånare så vidt möjligt är må kunna få smaka och röna kgl. maj:ts nåd och ynnest emot allmänheten af ett så lindrigt pris erhållande och fria dem från medborgares skinnerl. Kommandes kl, 10 vara den tider, på hvilken försäljning börjas. Kalmar Lands Cancellie d. 29 Juli 1776. er Liljahorn. . Ture Wenberg. Vi anteckna att 7:s haftet utkommit af N. J. Gumperts Boktidneng, för juli 1874. Nyligen afled i Nyborg på Fyen en naturvirtuos vid namn Niels Hemmingsen, Han var flolspelaro och hade vandrat mångenstädes omkring samt till och med en gång hittat sig tram ända till Paris. Han dog nattetid i en portgäng — som man trodde iyttersta fattigdom. Hans fiol såldes till en stadstjenare i Nyborg för en spotistyfver, men då denne närmare undersökte gamle Hemmingsens fela hittade ban deri ett paket innehållarde en sparbanksbok lydande å 18,000 kronor samt obligationer och sedlar till ett belopp af omkring 6,000 kr. I en af dessa Lutatällningar, der hvarje besökande som minne erbåller en pregenthade en ung lärgosse erhållit n:r 21 och framräckte eitt nummer till den på tyska starkt brytande panorama-föreviearen. — Ein und zwanzig det var en fickur! mumlade denne och vände sig om för att framtaga vinsten. -Fickur! Ett fickur, jublade högt den lille lärgossen, hurra, ä de af guld eller eilfver! — Halbs Maul, icke väscbnas så, här hafva fickuren och härmed framräckte han en obetydlig gipsbyst af Garibaldi åt den stackars lärgossen, som nu för första gången fick en sorglig erfarenhet af huru ordet fgur uttalag med marktsehrejerdialekt.