Å biÅA NÅA NEF 28 Ek DBD anteckna ordast att värmen var tryckande, att deras ärelörgätne körsven med en hjertlöshet utan like låtit dem hungra och törsta från tidigt på morgonen och slutligen — det lockande exemplet af en lättsinnig ungdom som visade dem medlet till att hastigt och lustigt komma under tak och in till den fylda krubban. Det är väl också möjligt, att hvad som nu tilldrog sig alldeles icke var följden af nägon som helst reflexion; visst är emellertid, att knappt hade de unga jagat förbi, innan de gamla också satte i väg. Minnet at forna, lyckliga dagar i förening med en ädel täflingslusta satte deras framben i en galoppaktig rörelse under det att bakbenen, uttryckande en mera konservativ stämning, höllo lunken i stilla traf. En Busenfround till den äreförgätne körs svennen skrek med full hals in genom det ppna bolagsfönstret: Se så, Pettersson, nu prang hästy fanken i vål. Vännen Petterssons fortkomstledamöter föetedde en hög grad af osäkerhet, då ban hals sver hufvud rusade ut genom dörren och i fullt sken, äfven han, kryssade ner för backen. Man springer dock alltid fortare på fyra ben än på två och framför allt låta icke individer, hvilka sett bättre dagar, hejda sig af tilltalsord, så ohötviska, att vi för Petterssons egen skull icke vilja återge dem i tryck... Men nu kommer ett moment i vår lilla skildring, som vi särskildt bedja en tänkande läsare att noga beakta, ett drag af så starkt utpreglad pligtkänsla, så gripande, slående, ja, vi frestas nästan säga rörande, att det väl förtjenar omtalas. Då de gamla bästarne hunnit väl utför backen och. kommit ungefär midt för Hårgretas saktades belt plötsligt deras lopp, utan någon synlig anledning, och de stannade molstilla — framför en af dessa små ättehögar, hvilka den förståndige landtmannen värderar nästan lika högt som vore da af guld. Kan man väl tänka sig detta: denna syn var för dem nog för att pligtens röst åter skulle få öfverhanden och detta så mycket, att de åter kunde bli herrar öfver den svaga återstod af ungdomseld, som så oväntadt blossat upp! Pettersson gjorde ett par varvettiga försök att bakifrån komma upp i vagnen — men då hästarne stå:t stilla så lång tid, som enligt. deras förmenande bebölde åtgå för en suldhöga upphemtande i kärran, satte de åter i väg, dervid Pettersson damp baklänges i gatan. Detta upprepades nu vid hvarje dylikt minnesmärke af en väl vårdad gaturenhållning, ända tills hästarne genom Hamngatorna och öfver Gustaf Adolfs torg hunnit ända ner mot Lilla Bommen; här lyckades det ändtligen Pettersson att vältra sig in i vagnen, men då tömmarno fastnat under hjulen och hästarne följaktligen omöjligt kunde hejdas, föll Pettersson, ötverväldigad som han var af Bacchi dyrkan och gatulopp, omkull i vagnen och somnade. Då hans gamla dragare ej mera funno något på deras väg, som erinrads dem om deras lita uppgift, fortsatte de sitt lopp efter bästa törmåga och svängde snartin iden efterlängtade hamnen på Gullbergsvass... Deras egara kom nt och kikade förvånad in i vagnen; Den var tom med: undantag at kusken, som snarkade på botten, Han var deremot full.. Se här en mindre treflig, om också mer rafflande tafla! Ena chyggligare beskrifning på ett offentligt nöje hu vi ej på länge läst än den, som en engelek tidning berättar om La dogfight, that was not all a dog-fight-. De båda stridande voro en kraftigt bygd, ilsken Åbulldog och en — menniska, en vanskaplig dvärg, eom förut två gånger offentligt deltagit i en dylik strid, den ena gången som segrare, den andra som besegrad. Händelsen tilldrog sig i köpingen Harley i grefskapet Btafford, England och åsågs af omkring 50 under stridens hetta allt mer upptända och larmande åskådare. Båda kämparne voro sängslade vid en stång med en stark kedja, nätt och jemt så lång, att de kunde nå hvarandra; dvärgen var evdäst iklädd ett par byxor, heta öfre delen af hang vanskapliga Qvasimodo-gestalt: ansigtet, hals, bröst, armar, var blottad. Sålunda skildras denna strid, som väl kan jemföras med de gamla romarnes strid. mot vilda djur och de moderna Coomassie-blodsoffren. Man behöfde ingalunda adt hetsa upp den rödögde doggen Physic, ban syntes snarare nog mycket lifvad för striden, Han skälde icke, men ban var till den grad upptänd af stridelust, att tårar trillade ner på bans trubbiga nos och han gäspade oupphörligt hysteriskt, så att det knakade i käkberen. Han behöfde sannerligen ej uppeggas till första anloppet. Kvapt bade stridsdomaren ytrat sitt lät gå, innan det vilda, smutsiga djuret med gnistrande ögon kastade sig framåt så våldsamt, att den sista Jänken i hans kedja med ett klingande ljud våldsamt löpte omkring pålen, hvarvid han var fästad. Hans motståndare, den fule dvärgen, lät sig deremot icke förbluffa. När den hemska striden en gång börjat, låg deröfver att slags dyster tjusning. Dvärgen stod på alla fyra, då lystringsropet lät gå! uttalades, han gjorde ott kattlikt språng, när doggens kedja löpte ut, och kastade sig åt sidan för att undvika hans skarpa naglar och gaf honom ett. knytnätslag öfver hjessan, så att han segbade ner på knä. Men doggen repade sig ögonblickligen och innan dvärgen hann att ånyo draga sig tillbaka gjorde Fhysic ett andra utfall och hans tänder gjorde en djup, blodig rispa i dvärgens ena erw Nu jublade de, som shällit på doggen, men dvärgen log allenast och rusade vid andra anloppet mot ein fiende och tillfogade honom ett så kraftigt nyp under ena örat, att blod började strömma; bu var turen kommen till dvärgens gynnare att klappa händerna. Under ej mindre är elfva avloppfortfor sålunda derna fruktansvärda strid. DogAIo lÄrrada gina tänder dinnt in i dvärgens —-—ZLÖ—— —2—2— O— —De 2 —E—ä 6