KAnHuk loreio ; AU: MUS uvad 181 10Uu umnmvtden förflatna veckan bragt oss i längre eller kortare telegrammer! Telegrammer! Finnas väl några mindro tillförlitliga bidrag till vår tids historia? Erik Bögh påstår att det är, gerom elektriciteten som lögnen kommit in i verlden och att den sistnämnda genom uppfinnandet af den elektriska telegrafen nu tagit en sådan öfverhand, att icke blott tviflarena utan äfven de mest rättrogna teologer utbrista: Hvad är sanning? Ligger det måhända en djup sanning deri, att Örsted, då han sökts Åanden i Nalurenfann — elektriciteten ? Hvem sköt skräddaren ? är den beföngda titeln på en uppsluppen teaterpjes; telegrafen kunna vi tacka för att vi, ännu i denna stand ovissa, kunna utbrista: Hvem sköt Bismarck, den store statsskräddaren, som lappar i hop ett kejsardöme eller sprätter i tu några konungarsken lika lätt som mäster Pryl vänder ett par onämnbara? Ja, hvem sköt honom eller rättare på honom? Var det Kullmann, tunnbindaregesällen från Magdeburg, var det presten Kotteler, eller presten Hanthaler? Kullmann har bekänt säger telegrafen, på morgonen, men vid middagstiden framkastar den ett dunkelt: Hanthaler är häktad såsom misstänkt att vara upphofsman till mordförsöket. Upphofsmannen till ett mordförsök kan väl, strängt taget, ej vara någon annan än mördaren sjelf. Något mystisk syns oss sakenl! Emellertid har Bismarck af de hyllningar som efter mordförsöket en masse egnats honom fått lära sig att Åkänna sina Pappenheimars— i Kissingen. -Kometen har, säger Bohus-Korrespondenten, vändtligon sänkt sin vandring så lågt, att den äfven blef synlig i Marstrand. Detta tilldrog sig i onsdags afton, då luften var temligen klar. Vi vilja alldeles icke inleda någon tvist med vår bygglige kol lega, men,då vi erinra ss salig Dalins defioition på komet: att. denne är en himmelskropp (himmelsk kropp?), som har en ljus dunstkrets, hvilken åtföljer den såsom ett lysande släp eller svans, ofta (och ofta icke!) grenad liksom i hår eller strålar, så våga vi med fog förutsätta, att både en och flera kometer redan i år varit synliga på klippön. I går förrättades, enligt oss till handa kommen enskild underrättelse, derstädes val af ledamöter i Direktionen tör nytta och:nöje, och utföll detsamma sålunda: fruarne 2femmi Lundgren och Susan Rölss, fröken Anna Lagerberg, m:ll Agnes Philip, generalen grefve Lagerberg, bofpredikanten Ökmann samt löjtn:e Loren och Lind af Hagoby, med fru Marianne Levisson, m:ll Sigrid Svedberg, grossh. Ewert och bankdirektör : Berggren till suppleanter. Efter hvad det förljudes lära dock tröken Lagerberg, grefve Lagerberg och hofpredikanten Öbmann ha atsagt sig förtroendet, enär det stora antalet badgäster andra terminen skulle medföra alltför stort ansvar och allt för betungande bestyr. Med dagens morgontåg hitväntas fröken Magda von Doleks, on skådespelerska, som nästan öfver allt hvar bon uppträdt väckt mer än vanligt uppseende. Fröken Dolcke är utrustad med en sällspord förmåga i språkväg och har, som man vot, utfört framstående roller både på tyska, danska och svenska. Vi hålla för gitvet, att äfven vår allmänhet skall skynda att göra sig bekant med en talang, som — och detta brukar ju vanligen vara ötverlägsna personers lott här i verlden! — eger många, många entusiastiska beundrare, men också en rätt. avsenlig skara, skarptungade vedersakaro. Fröken Dolcke uppträder om tisdag första gången i fru Birch-Pfeiffers bekanta Syrsan (Die Grille). Etter enstämmigt omdöme från alla håll firar tröken D. i denna roll en triomt. Allmänheten skall sålunda här vid lag omöjligt kunna instämma med Anna i Friokytten: Bl Grillen sind mir böse Gästs! — utan tvärtom! I torsdags hade Christine Nilsson sin benesice å Her Mdjestys Opsra i London, då Meyerberen Hugenottorna uppfördes. Hon sjöng då för första gången i England Valentines parti; Camparini var Raoul, m:lle Allweria Margaretha, m:me Trebelli-Beltini Urban och hr Behrons Marcel. Lifvet är en stor teater och man behöfver ej resa långt för att få se rätt putelustiga scener derpå. . Se här en svensk eller rättare göteborgsk -genre, kopia i danskt maner: Lättsinne och skenande öfver skacklorna äro mera oförlåtliga och väcka mera anstöt vid framskriden ålder än i ungdomsåren, derom äro vi utan tvifvel alla öfverens; man bör dock noga vakta sig för att i detta fall som i så många andra fälla en allt för hård dom. Man kan under stundom få se förvillelsen parad med en så ingrodd känsla at pligttrogenhet, att sinnet måste stämmas till mildhet och man låter nåd gå för rätt. Vi vilja bevisa detta. Ett par gamla, utlefvade skinkmärrar stodo här om dagen förspända ett åkdon utanför ett bolagsvärdshus i närheten af Hästbacken. De voro magra och kvotiga, men der låg dock någonting i hela deras sätt att vara, som gaf en aning om att de måhända en gång sett bättre dagar, alt de möjligen fordom haft äran att köras af en kusk med guldgaloner, röd väst och höga damasker. Nu hade de dock sjunkit så lågt inom hästsambället, att de tjenstgjorde framtör en af dessa vagnar, hvilka äro till för att transportera något af det rika Göteborgs öfverflöd ut till Gullbergsvass! förädlingsinstitut och vise versa. Vagnen var tom och dess nuvarande kusk, som också var påfallande röd, men på näsan, hade för ett ögonblick dragit eig ifrån affärerna för att på bolaget taga ssig en hjertstyrkare. Plötsligt hör man rop och skrik nere från Gadgvarkat till och man ser ett nar unga. väl