Göteborgsposten – 17 juli 1874, sida 2

vot ni; en drinkare, det veta mina flaskor; en orolig menniska: han talade om att föra mig till Indien, till Pondichery. För att få ett slut härpå flydde jag, men ej till New Orleans utan till huset bredvid. Jag har nn i tre månader varit fri och lycklig ; sedan jag fått veta, att Souchard rest, skrot jag till er för att lugna er tör mitt öde, — er, som är god, som ej dricker, som ej vill resa till Indien och som har tyckt om mig en smula, vill jag minnas. Rafio kände till romerska historien: han uppkallade för sitt minne alla dess föredömen ar försakelse, af vånskapens triumfer och slotade med att kyssa Fanchettes hand, — Fanchette, som var perlän på madame Armantois baler; hon var smidig som en vessla, med lekande ögon och svåfvande gång, samt ett mörkt fjun på en förtjusande öfverläpp. Rafin ressonerade så här: Um jag vägrar henne min vänskap, är bon förlorad; jag måste rädda Soucharde hustru. . Haa egnade nu sin uppmärksamhet åt Fanchette, med hvilken han dansade hela qvällen och på hvars råd ban slog sig ned vid ett ronlettebord, då han tröttnat på dansen. Rasia vann hundratusen cus, det vill säga bundra tusen francs mer, än hvad han behöfde för att betala sin salig fars skulder. Nu om någonsin bade ban tillfälle att komma ut ur sitt fängelse. Mitt fängelse är ett paradis, sade Rafin, vhvarföre skulle jag gifva två hundra tusen francs för att få lemna det? Mina kreditorer