IIL. Souchard fick skäl att ångra sitt gistermål med Fanchette, som efter en mängd små snedsprång en vacker dag flydde från man och hem. Det är en enlevering, sade man öfverallt. Den olycklige Souchard ville ej förmå sig att tro, att en dylik olycka kunde hända en eå vacker karl, som han var. Han tröetado sig med vännen Rafins cällekap, men snart blef ban nödsakad att sälja sitt otablissement, och det af två skäl: det första att kunderna uteblefvo efter Fanchettes flykt, det andra att han sjelf konsumerade största delen af sina varor. Fanchette hade skrifvit ett bref till honom, i hvilket hon omtalade sin afresa till New Orleans. -Jag älskar henne för mycket för att ej försöka återföra henne, sade Souchard; dessutom har jag behof af aktiv tjenstgöring: jag reser till Amerika. Vill du följa med? Nå kom, låt oss se oss omkrirg i verlden; följ med mig; Palais Boyal är så vackert, invände Rafio, jag vågar ej jemföra det med den öfriga verlden. Jag har ej varit derutanför, sedan jag blef född, och jag tillstår det, Souchard, jag känner just ingen önskan att komma ut. Se här min logik: Frankrike är det vackraste land i verlden; Paris den vackraste stad i Frankrike, och Palais Royal det märkvärdigaste stället i Paris. Nu bor jeg här; hvarför skulle jag resa i Amerika, i Asien eller Afrika? Här ser jag drägter från alla länder, hör alla möjliga nationers tungomål, jag spelar gehack med tartarer, språkar med öster