Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 1

Theodor skälfde vid detta ord; han böll på att utropa: okulle du ej vilja låna mig henne. Och Victor skulle få bli denna sköna qvinnas lycklige älskling, han skulle få emeka hennes vackra lockar, hennes rosiga kinder — kanske till och med kyssa dessa friska läppar! Och allt detta dertör att han kunde gå! Kvad i Guds namn har jag då gjort för ondt, som ej kunnat få ben, som bära mig dit jag villlf I sådana ögonblick afundades kan foglarne, som flögo från fönster till fönster långs Palais Royals gallerier, han begåfvade sin själ med deras vingar och sade till dem: Flygen till dammens brädd, sväfven öfver vattnet, tumlen er i mitt ställe på denna gräsmatta, leken kring dessa grenar, hvilen er på denna eolbeglänsta plan, flygen till denna fönsterbåge och närmen er Fanchette. Bestämdt älekade Theodor Fanchette, som enligt den tidens bruk hade bara armar, lätt pudradt hår, och bra nog urringad klädning, hvilka behag ännu ytterligare förböjdes genom hennes sätt att le, hennes munvighet och vänlighet mot alla kunder på kasået, som äfven, vi tillstå det med ledsnad, var en rökklubb. Hon var emellertid ingalunda generad af denna ständiga dimma af tobaksrök, som sväfvade kring hennes lockar; bakom detta moln, som insvepta hennes olymp af flaskor, förgylda thekoppar och thefat, liknade hon en ställets gudomlighet, och men tillbad henne äfven. Kring hennes disk trängdes en mängd beundrare, som hon förstod att hålla inom galantoriets gränser. Enhbvar gick sin väg nöjd, men den eva bade ej större ekä