Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 1

— ä—ä— öö — — — — späd violblomma i skogarnos djup. Om han varit fyrtio år, skulla hans återstående lif hafva förflutit i lugn, men olyckligtvis var han ej mera än sjutton, och när han från höjden af den i genombrutet arbete skulpterade marmorbalustraden vargeblef bredvid trädgårdedammen mellan de blommande kastanjerna, som spredo sin vällukt ända upp till honom, en vacker landtflicka, rosenkindad, välväxt, med halföppna läppar och knubbiga händer, lopp det som en eld genom hans ådror: han gaf henne ett namn, han längtade efter henne, han drömde om henne. En dag, då ban öfverlemnat sig åt dessa drömmar af blandad njutning och smärta, slog Victor honom på axeln och sade: Theodor, följ riktningen af mitt finger; räkna arkaderpa; stanna vid den tjugonde; lyft nu din bliek till första våningen; hvad ser du? Jag ser ett kafe. Längst bort i kafåöet, hvad ser du der? En skänkmamsell. Hurudan är hon; on är brunett. Ja, det förstås, men, är bon vaeker: Det kan jag ej se härifrån. Nå, teg den här kikaren och se ännu en gång dit. Nå väl, Theodor, hurudan är hon: Min vän, svarade Theodor, hon är mycket vacker, men hon är så ung. Kor är då dubbelt vacker. Hon är sexton år, heter Panohette och skall bli min käresta. Din kärestai