Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 1

och sina snabba ben, förde detta naturligtvis Theodor på sorgliga sjelfbetraktelser; han beundrade sin vän Victor och sade med en suck : Huru? Du har gått öfver två broar utan att betala? Hvad du är lycklig! Du har slagit ned fyra gatlyktor från deras stolpar och narrat en gardessergeant att stupa på näsan i smutsen! Du är ju den tappraste menniska som fins! Får jag se på dina sönderslitoa byxor. Jag är ioke afundsjuk, men om man gåfve mig att välja mellan konungen af Frankrike och dig, vet jag nog hvilket mitt val skulle bli. Vi må nn tillägga, att dessa båda ungdomar voro födda kort före franska revolutionen, i denna farliga epok, som ej längre liknade adertonde seklet, utan att dock vara det nittonde. Man hade en monark, men ingen monarki. Det hade aldrig funnits flera litteratörer och mindre litteratur, mera forntid och mindre framtid. En stor förvirriog rådde i seder och bruk: somliga buro stångpiska, pudrad peruk och paljetterad rock; andra hade redan anlagt den vida, svarta och allvarsamma drägt, som kommit från Amerika, ogalonerad hatt och nära nog stöflar. I Palais Royal framstälde sig i synnerhet detta virrvarr af åsigter, smak och drägter i en outtömlig mångfald till förströelse för den stackars Theodor Rafin. Ehuru långt ifrån rik hade dock hans far gifvit honom språkoch ritlärare. Han sökto i de sköna konsterna en ersättning för försakelsen af att gå och springa. Hans lifsåskådning bildade sig så småningom, slog ut och utvecklade sitt doft i skoggan liksom en