— Ah! Och hvem är ded man, som griper så hårdt om er arm, mrs Lowder? utbrast sir Arthur, i det han plötsligt greps af en förfärlig sinnesrörelse. — Han — ack, nej; släpp, Jasper! han är min man naturligtvis. Han är Jasper Lowder! Ett anskri kom från baronetens läppar. Det åtföljdes af ett dylikt från Blanche, som plötsligt norsjönk på närmäste stol. Jasper Lowder sköt häftigt undan sin hustru. — Qvinnan är vansinnig! utbrast han. Sorgen har gjort hennes hjerna förvirrad. Ni sätter väl ej någon tro till hennes dumma prat; min far? I detta ögonblick hördes hästtramp utanför, ooh i nästa slog någon med otålighet på förstugudörren. Ifall någon af den grupp, som var försomlad derinne, sett ut genom fönstret, skulle han ha varseblifvit ett åkdon utanför och tre personer stående på förstugutrappan. Men alla voro för ifrigt upptagna af den acen, hveri de sjelfva voro skådespelaro, för att höra något ljud utifrån, — Far! upprepade Hester Lowder förbryllad. Jaeper, har du funnit din far? Är sir Arthur Trossilien din far? — Nej — tusen gånger nej! utbrast baroneton. Denne man är ej min son. Min instinkt har alltid-hållit mig på afstånd från honom, Innan ni kom, hade jag bevis på, att han var en bedragare. Nu öppnades dörren, och två personer inträdde — Guy Tressilian och hans brud. Bakom dem stod obemärkt i dörröppningen mr Deverenx Gower med ett gäckande umålöje på sitt ansigto och en orolig glans i sina ögon. Straxt innanför dörren stannade Guy och Olla. Den förre hade tagit af sig sin hatt och stod framför dem med ett gladt småleende uttryck i sitt vackra ansigte och en varm glans i de blå ägonen, :