han tillsade mig att ej göra det; men mitt bara — mitt stackars barn — är dödti Blanche lät sin hand falla från sin förmyndares arm. Ett lifligt deltagande för denna sörjande unga qvinna vaknade hos henne. — Det är mrs Lowder! utbrast sir Arthur igenkännande den unga qvinnan. — Ja, det är jag, Hester Lowder. — Ej ett ord mer, inföll hennes man hastigt. Jag skall göra de nödiga förklaringarne. Ni måste gå. Ö Och lemna dig ntsatt för gir Arthurs missnöje? Aldrig — aldrig, Jasper. Alltsammans är mitt fel. Ni skall ej vara ond på honom, sir Arthur, derföre att jag vågade mig hit. Baroneten tog ett steg närmare Hester. — Hvad kallade ni honom? frågade han. Lowder upprepade till sin hustru befallningen att gå; men Hester, som trodde att hon genom sina böner och förklaringar skulle kunna afvända baronetena vrede öfver hennes närvaro, ville ej gå, — Jag kallade honom Jasper, sade hon. Han — Lowder uppgaf ett rop, som förtog ljadet af hennes ord, rusade fram till henne och grep teg i hennes arm med en styrka, som nästan kom henne att digna af smärta. — Ej ett ord till! hviskado han; om du ej vill, att jag skall heta dig för lifvet. -— Oh, Jasper! utbrast den förorättado unga hustrun ofrivilligt; oh, min man! — fr man! upprepade sir Arthur. — Er man! hördes från Blanches läppar. — Jag trodde, sade baroneten, att ert namn var Lowder, och att ni ver hustru till min sons reskamrat? — Jag är — jag är! Jasper, nyp mig ej så! Jag är Hester Lowder, sir Arthur — hustru till Jasper Lowder. Om ni ville kalla hit er son, sir, mr Guy Tressilian, skulle ban ställa sig på vår sida,