Fritz Reuter. Raskt mejar liemannen på mensklighetens fält, och stora äro de skördar han för in i sina lador, Grymt har han farit fram här i vårt land och beröfvat det krafter och peraonligheter, hvilkas bortgång ur lifvet och verksamheten är en oersättlig nationalförlust. Men i det hänseende ha andra land icke heller varit lottlösa; och dyster flyger Niobes blick ut öfver Europa, af hvars söner och döttrar nu många stå med tårfyld blick vid det ännu knappast kallnade stoftet af den plattyske berättaren Fritz Reuter, hvars namn är kändt och värderadt öfver hela den bildade verlden och hvars oefterhärmliga arbeten genom öfversättningar äfven blifvit svensk egendom, hvarför nägra biografiska drag öfver den käre gamle må här finna plats: I det östliga Mecklenburg ligger en liten stad, som heter Stavenhagen. Den har väl nu sina 2till 3000 innevånare, men år 1810 var dessas antal ansenligt mindre. Det oaktadt hade den både sin bergmästare och borgmästarinna. Och det var denna borgmästarinna, som år 1810 gaf lifvet åt en liten ful unge, som efter dopet bar namnet Fritz Reuter. Den krets, i hvilken denne Fritz uppväxte, har ban sjelf sedan bäst tecknat i några af sina ekrifter, genomandade af denna omedelbarhet och qviskhet som, i förening med aanningene skärpa i teckningen, göra dem ej blott njutbara, utan äfven njutningsrika Fjorton är gammal skickades Fritz till gymnasiet i Friedland, der han dock icke utvecklade någon lust för studier, men väl för målning, hvarför han ock en dag förklarade, att han ville bli målare, Men fadren, som satt sig i sinnet att han skulle bli jurist, hörde ej på det örat. Han gjorde slut på ritlektionerna och skickade sonen till Parchim. Der stannade ban till 1831, då bav för sina juridiska studier begaf sig till universitetet i Rostock, hvilket ban dock snart lemnade för Jena, Fritz var då knappast 22 år; han hade en på samma gång lätt häntörd och naiv natur, och ban egde ingen erfarenhet af lifvet, men väl en lissig inbillnisg och ett poetiskt sinne. Han kunde sålelös lätt bli ett rof för dis demegogöseken Umitrisbe, som vid denna tid drefvo eitt spel i det febersjuka blodet hos universitetsungdomen. Man började tala och sjunga om en sak, som nu är helig, men då var syndig, om Tysklende enhet, men man talade och sjöng äfven om de menskliga rättigheterna och den borgerliga friheten, och Gud vet om icke detta ännu är i viss mån syndigt. Dessa tal och dessa sånger voro dimmiga utbrott af en ungdom, som i sin Sturmund Drangperiod samlade efter idealerna för att i enlighet med dem omkonetruera verlden och först Tyskland. I stället för att låta denna ungdomsmodets kolsyra moussera och dränka sig sjelf i ölets floder eller bedöfra, sig i väldiga hoeh för Tysklands frihet och enhet, fättade de landsfaderliga regeringarne humör ooh beslöto att krossa de vådliga atämplingarne, hvilka tycktes dem entaga en allt farligare revolu