Han yttrade ej ett ord, men kastade en flyktig blick på den man; som inkräktat hans plats, och riktade derefter sina ögon mot sir Arthur. Då denne mötte blicken ur dessa klara ögon, då han såg detta ädla ansigte, bröt fadershjertat, som tyckts fruset inom honom, sina isfjettrar och började slå med helt ny värma och lif. Det behöfdes ej att han talade, det behöfdes ej att han förklarade bvem han var. Sir Arthur kände igen honom, och med ett högt rop af glädje sprang han fram och tryokte honom till sitt: hjerta. . — Guy! utbrast han. Min son — min son! Vi skola ej uppehålla oss vid denna återseendets glädje. Sonen hade kommit tillbaka till sin egen ädle, högsinnåde ooh kärleksrike far, och denne hade välkomnat honom af hela sitt hjerta. Blanche och Olla fällde tårar af glad sympati. Jasper. Lowder såg på fönster och dörrar, men fann ej någon väg, på hvilken han kunde undkomma. Han satte sig ner blek och darrande. Hans brott var nu upptkokt, och det återstod att möta straffet. Det dröjde länge innan de återförenade, far och son, hade tanka för andra än sig sjelfva. Men slutligen drog sig Guy sakta undan den faderliga omfamningen, tog Olla vid handen och drog henne till sir Arthur. : — Fader, sade han med sin rike, välljudande stämma, jag har en förklariog att afgifva. Vid mitt skeppsbrott på sicilianska kusten blef jag sårad i hufvudet; jag förlorade bruket af mina sinnen — jag blef en idiot, en hjelplös idiot. Jag har varit utan vänner, öfvergifven och nära döden: Till denns ädla unga qvinna, som är här vid min sida, etår jag i skuld för att jag återfått mina sinnens bruk, att jag är vid lif. Hon är min vårdarinna, min välSörarinna, min skyddsengel. Hon har ej ens i de stunder då hon sjelf varit i stor fara velat öfvergifva den hjelplöse svagsinte. Det är henne ni har att tacka för att ni här i lifvet fått återse mig, min far.