Göteborgsposten – 11 juli 1874, sida 1

AACAOAOAOAOAOA — ÄAbruzzerna, en pantomim så full af pistolskott, danser, fäktningar, halsbrytande kappridter, hissningar, sparkningar och bengaliska eldar, att man blir helt yr i hufvudet deraf. Sällskapet qvarstannar här nu endast en kort tid; före alslutningen hoppas man dock att ännu en gång få skåda Virginia la diva, som en längre tid genom sjukdom varit hindrad att uppträda. Om måndag har sällskapets utomordentligt skickliga gymnaster, bröderna Picohiani, Bin recett. I Chrystel Palace, Sydenham, London, uppträda i afton på en Seandinavian Concert tre gamla bekanta: sångerskorna Hathilda Eneqvist, Amande Holmberg och sångaren Conrad Behrens Programmet upptager instrumentalnummer af Gade, Svendsen, Grieg och E. Hartmann samt svenska, norska och danska tolkvisor. Dessa Ånational-konserter ha i London baft en oerhörd framgång, och våra ofvannämda bekanta skola derför i aston utan tvifvel vinna nya, friska lagrar till de redan förvärfvade. Ack, icke alltid har konsten lagrar att erbjuda sina dyrkare. Ibland räcker hon endast törnen. 7 Se här ett färskt exompel bland de många gamla! Kristiansund i Norge var nyligen skådeplataen för söljande beklagansvärda händelse. En viss hr John Andersen, dramatisk rkonstnär till professionen, hade annonserat om en Oplesning på stadens teater och hade lyckats att i stadens Avis få inryckt en smickrande Anbefaling. Annonser och affischer hade i behörig ordning blifvit synliga, inträdesafgiften var blygsam (resp. 37!, och 753 öre sv.), aftonen kom, klockan slog den bestämda timmen, åtta, på scenen ringdes på gammalt marr, förhänget gick upp, konstnären trädde fram — men till sin förvåning varseblef han, att han var den ende lefvande varelsen i hela huset. Han hade utdelat åtskilliga gratisbiljetter, men — otacksamhet du är stor i Kristiansund! — icke ens innehafvarne af dessa bade infunnit sig. I sin förtviflan begaf sig enslingen ut i korridoren, der han trodde att publiken möjligen samlat sig, men — o ve! — här påträffade han endast några småpojkar, som också fått fribiljetter och för dessa tillkännagaf ban med stilla resignation, att det for den Gangen ikke vilde blive noget af. Man bar tillsändt oss följande melankoliska, versifierade klagan öfver Ställningar och förhållanden nu för tiden: GTill Människa skapt men af ödets lek Blifvit schak blifvit mått -blitvit mager och blek, I tjensten den trogna jag egnadt åt Krona iätt vatten och bröd då jag borde fått stela UMUlen HSGainska tankar mang Heding lär hyaa, i tjensten arbeta och svälta och frysa, och visa sig mona att ordna det så att städse sålunda behandla de små. Att tillöka mödan och spara på födan det geller aldtjemat denna ädla sak att få sig upprättat ett Eskelsgemak. Att så resonerats det har man förstått af Riksdagens kamrar som funnit för gott att spara på Kronor ge halfva ransoner, iy Dyrtidstillagget det illa ja låt ; fast Krona ej svarar mot gammaldagsplåt. Från sparsamhetsmålet dem iogen kan taga förnuftet hos andra så käkt de förjaga ja gnida och pina och spara man skall en del mäktige fattat sitt kall. Och sen de sig finna så glada och nöida, och hjerteligt i sjelen der ötver sig fröida, att så ha fullbordat sitt vigtiga verf ett de förorsakat båd nöd och fordert. I Musei tafvelgalleri har helt nyss utstälts två nya taflor: en af Vohlfahrt Frän Paris-, framställande en liten lumpsamlare, som på bordet utanför ett kass helt oförmodadt gör fyndet af ett icke fullt utdrucket, qvarstående petite verro med tillbehör; en annan at Hagbory: Dagens nyheterk, två amå tidningskolportöror, båda fiot målade och med god stämning, En insåndare har, i en ironiskt hållen skrifvelse, säst vår uppmärksamhet derpå, att den af oss i föregående krönika påpekade, i Julius Kronobergs aqvarell förekommande, xväldiga bulldoggen, som synes fått väderkorn på Hin Håle, alldeles icke är någon bulldogg, utan helt enkelt — en stelbent gödkalf. Ja, i sanning, så förhåller det sig verkligen. Vi leuna åt andra att bedöma hos hvilken största felet ligger, hos oss eller hos målaren, vår skyldighet är att bedja både kalfven och insändaren om ursäkt. Den senare säger att Åvi förskaffat honom ett godt skratt. vi kunna å vår sida försäkra, att han förskaffat oss detsamma. Till en af våra bekanta inträdde i februori månad 1870 en liten blåfrusen parfvel och bad om arbete. Rå, hvad kan du göra då? — ÅJa kan prenta, — Frenta, låt se! — och med af kyla darrande fingrar prentade gossen helt eirligt några ord på ett framlagdt pappersark. I hela gossens yttre röjde sig vakenhet och intelligens. Man lyckades, till en början, åt bonom anskaffa något kläder och en mindre penningsumma. Dagen derpå är I vår bekante i cirkus Salamonsky, der samma afton en liten häst utlottades. Dragningen sker och numret utropas. Mitt! jublar en sunmedarn ie. BBHhfEZL nuyn från ata ande