Göteborgsposten – 10 juli 1874, sida 2

tiden. Ni har kännt mig under mitt mest beklagansvärda tillstånd. Det är er jag har att tacka för hvad jag i dag ur. Utan er skulle jag varit en tiggare, en idiot, sade han i det hans röst plötsligt började darra. Jeg har er att tacka för allt — lif, helsa och hvad mer är mitt förnuft. En hel lifstid af tillgifvenhet för er skulle ej kunna visa hela den tacksamhet jag känner för er. Tacksamhet — det är en långt djupare känsla jag erfar för er. Olla — jeg älskar er — jag älskar er! Kan ni älska den, som som ni ryckt ur en lefvande död? Vill ni lyckliggöra det lif ni räddat? Han afvaktade med tvifvel och oro svaret, som hon ej genast afgaf. — Teck, Olla! återtog han. Jag vill föra er med mig till Tressilian såsom min trolofvade? Vill ni följa mig, Olla? — Ni har sagt, att det var er fars önskan, att ni skulle gifta er med hans myndling, Guy? — Sådan var hans önskan, Olla, om Blanche och jag kunde älska hvarandra, men han ville ej utöfva tvång på våra böjelser. Jag har ej något hjerta att gifva Blanche. Om ni vägrar, skall jag dock aldrig gifta mig med henne, ej heller skulle hon vilja ha mig, om hon visste, att jag älskade en annon. Låt ingen tanke på Blanche komma emellan oss, Olla. TI hvilket fall som helst kan hon aldrig bli mer för mig än en syster. Om ni vill bli min hustru, Olla, så lofvar jag er, att både min far och Blanche skola gifva er den ömma, kärleksfulla välkomsthelsning ni förtjenar. Skall ni skicka mig ensam bort i morgon ? Tala, Olla, säg, att ni vill bli min. Olla framhviskade blygt det ord han längtade att höra. Tressilian drog henne hänryckt till sitt hjerta, och de voro förlofvede. De suto vid hvärandras sida, öfverlyckliga som endast älskande kunna vara, då steg hördes i förstugan, efterföljde af en lätt knackning på dörren.