Göteborgsposten – 9 juli 1874, sida 2

— Hela sanningen, svarade Lowder utan att blinka för sir Arthurs forskande blick. Ni kan skrifva till Palestro, om ni tviflar på mina ord. Ni kan uppdraga åt någon i Neapel att höra efter förhållandet. Baroneten drog en lång suck, om det var af lättnad eller bekymmer kunde Lowder ej afgöra. — Säg ingenting mera, Guy, sade sir Arthur. Låt det förflutna vara. Om din ånger öfver dina fel är uppriktig, skall ej jag öfverhopa dig med förebråclaer. Jag hoppas nu, att jag skall få se dig sådan du fordom varit, sedan du fått lätta ditt hjerta. Var åtminstone en son, för hvilken jag kan hysa aktning. Det fanns tårar i sir Arthurs bruna ögon, då han uttalade dessa ord. Lovder räckte ut handen till tecken af fullkomlig återförsoning. Baroneten tryckte den men utan värma och hjertlighet. Lowder dröjde några minuter för att göra det intryck han gjort än djupare, reste sig derefter och begaf sig till sitt eget rum. Sir Arthur qvarstannade i salongen en timma eller mer. Den djupa skuggan öfver hans vackra ansigte försvann ej, icke heller det dystra uttrycket i hans ögon. — Denna historia lät antaglig nog, tänkte han; den lät sann. Hvarföre skall jag fortfarande tvifla på honom, derföre att han en gång bedragit mig? Huru kommer det sig, att jag känner leda för honom — att jag ryser vid vidrörandet af hans hand — att ljudet af hans röst skär i mina öron? Hen gick några slag fram och tillbaka på golfvet. Det rann honom i minnet, huru Lowder tidigare på aftonen vägrat att visa Blanche det ärr han har på sin handled samt hans förlägenhet och sinnesrörelse dervid. — Det var besynnerligt, sade sir Arthur för sig sjelf. Hvarföre vägrade han att visa henne detta ärr, som skulle komma att qvarstanna för lifstiden? Guy säger, att det ännu ailter qvar. Jag kommer väl ihåg dess form och