Göteborgsposten – 9 juli 1874, sida 2

— ALA — — — De medförde vin och starkare dryckor. Jag drack med dem, jag spelade. Ovan vid den starka drycken, angrey konjaken min hjerna. Jag förlorade hundra pund till en italienare — just densamme som undkommit från röfrarne. Jag spelade vidare och vann dubbla den summan, som jag förut förlorat. Min motspelare sprang upp och anklagade mig för att spela falskt. Mitt hufvud var oredigt; blodet var som eld. Hastigt som blixten grep jag en dolk ur Palestros bälte och stack min motståndare i bröstet och ansigtet. Han föll, som jag trodde dödligt sårad. Tänk er min fasa och förtviflan. Jag skyndade till den sårade mannen, men med en ed, förestafvad af osläckligt hat, knöt han handen mot mig och lät mig ej komma nära sig. Jag trodde mig vara en mördare. Palestro erbjöd sig att gynna min flykt mot en viss penningsumma, som jag gerna gaf honom, Sedan jag köpt hans tystnad, flydde jag till Sardinien. Der fick jag ett bref från Palestro, hvari omtalades, att mannen kommit sig, men att han var rysligt vanstäld. Ännu mer, han hade svurit att grymt hämnas på mig. Ni vet huru hämndlystna de hetlefrade italienarne äro. I samma bref, hvari han omtalade den dödliga fora som hotade mig och beskref huru grym min fiende var, sade Palestro att han skulle låta honom bli uppsnappad af Röde Carvelli, hvilken var värdshusvärdens svåger. Jag samtyckte härtill och utbytte derigenom min fruktan för min fiende mot Palestros tyranni. Ni vet det öfriga. Sir Artbur gjorde inga anmärkningar. — Jag begär ej er förlåtelse för mina felsteg, min far, fortfor bedragaren med väl spelad ödmjukhet. Ni är så ädel och upphöjd, att jag ej förr än nu vågat omtala sanningen för er, och jag skulle fortfarande ha iakttagit tystnad, om ni ej upptäckt en del af sanningen. Vill ni göra mitt lif till en börda för mig, eller vill ni förlåta mig? : — Du har sagt mig sanningen — hela sanningen? frågade pereneten