Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 2

nu återrunnit fattningen. Ah, jag var en oförvägen gosse, och underligt är att jag någonsin hunnit manneålders. — Det är sannt, sade sir Arthur. Min gosse var alltid den svages och förtrycktes försvarare; men, tillade han, det är ej honom likt att skryta deröfser. Det är dock ej det enda afseende, hvari du blifvit förändrad, Guy. Lowder rodnade åter, reste sig upp från pallen och satte sig i skuggan i en länstol i hörnet midt emot kaminen. — Det finnes ingenting jemförligt med rivalitet, anmärkte han med ett hån, som Blancho oj fattade men som ej undgick sir Arthur. Eller är det icke egendomligt att gifva akt på, huru de närmaste slögtingar hata hvarandra, då deras intressen eller passioner hota att stöta tillsammans. Den föregifne sonen talade med en skenbar likgiltighet, som lät Blanche tro, att det endast var en anmärkning i allmänhet han framställde utan särskildt syfte. Men sir Arthur förstod den allt för väl. Han förstod, att Lowder, som upptäckt hans kärlek till Blanche, ämnade begagna den som vapen mot honom vid lämpliga tillfällen. Denna y5tterliga brist på heder tycktes sir Arthur till den grad låg, att han knappt kunde tro sin son i stånd dertill— Ni eer trött ut, Blanche, sade baroneten efter att en stund ha sutit tyst. Känner ni er illamående? — Nej, sir Arthur, svarade flickan. Men jag är verkligen trött. Hon reste sig upp förklarande sig vilja gå till hvila och tog god natt af sir Arthur och Lowder. Båda lade märke till att hon ej såsom förr gaf baroneten en kyss, och det var en bitter känsla han erfor af denna förändring. Hon gick ut urder tystnad. Lovder reste sig upp för att äfven gå, men baroneten hejdade honom med en åtbörd,