Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 2

a — ——— ————— i gade Blanche, rodnade hon så djupt, att sir Arthur erfor jen pinsam känsla i sitt hjerta. Han vände bort sitt anssigte, under det ett hånfullt småleende spelade på Lowders läppar. j — Guy och jag ha erinrat oss gamla tider, sade Blanche. Det tyckes just vera ett lämpligt tidsfördrif under de långa vinteraftnarne, Kan ni väl tro det, onkel, ban kommer ej ihåg det tillfälle, då det svarta stoet sprang bort med mig från Irby Hall och då han räddade mig med fara för sitt eget lif? Tror ni, att det är blygsamhet, som kommer honom att glömma en sådan bragd? — Jag skulle ej tro att han kunde glömma den, då den ädla handlingen var så nära att kosta honom lifvet, sade baroneten. Ä — Och isynnerhet då han skall bära ärret efter den skada han då fick till sin död, sade Blanche i det hennes ögon plötsligt fylldes af tårar, då hon i detta ögonblick glömde det närvarande för det förflutna. Guy, låt mig se detta ärr. Doktorn sade, att ni skulle få bära det hela lifvet, och det förekommer mig nästan som om det vore mitt insegel jeg satt uppå er. Asynen deraf torde återupplifva — Hon, tystnade plötsligt, rodnande, och lyftade upp hans högra hand; men han ryckte den häftigt ifrån henne. — Ärret är allt för heligt i mina ögon för att visas, stammade han. — För mig, Guy? — För hvem som helst. Jag tycker ej om att visa sådana saker för andra. En annan gång skall jag visa det, Blanche, men ej nu. — Det finnes således ännu qvar? frågade baroneten, hvars skarpa ögon noga granskade hans föregifne sons rodnande och förvirrade avsigte. — Visserligen. Hur kan ett sådant märke försvinnaj Det existerar fortfarande och är ett dyrbart ärr för mig, då jag tänker på huru jag fick det, sade bedragaren, som