Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 1

drade dem. Honnes juvelskrin, så rikt det var, hindrade henne emellertid icke från att dö och dö helt ung. Hon begrafdes i går, och den del af Paris som man kallar för halfverlden hade en corps begifvit sig till kyrkan och åtföljde derifrån likvagnen ända till kyrkogården — en uppmärksamhet hvarvid, att jag så må uttrycka mig, de döda just icke äro vana här, äfven när de höra till en vida förnämare klass än skådespelerskan. Det var uaturligtvis en begrafaing af första klassen med spann, hvita panacher och kusk med pudrad peruk. M:lle Blanches pappa gick i spetsen för sorgen med en värdighet, som var ganska upplyftande att påse, och var synbarligen helt smickrad af den långa raden ekipager, som följde efter, och af den Hög med kransar: och blommor som betäckte kistan, Sörjde han sin dotter? — Låtom oss hoppas det, men det är vid en jordafärd som denna tillåtet att misstänka, att han fann en tröst i de dyrbara besparingar kom hon lemnade efter sig. Menniskorna gå, men diamanterna bestå! Uttrycket halt-verlden, som jag nyss använde, 55 som bekant, till upphofsman Alexander YÄmas sonen. — Dumas har efter hand i sitt dramatiska ekrittställeri råkat in på en väg, helt annan än hans ursprungliga och der han håller på att förlora den ena efter den andra af sina gamla beundrare. Han vill uppträda som en moralisk samhällsoch sede-reformator, men allt hvad man kan säga derom är, att om ingen riktigt fattar det slutliga målet dit han syftar, så är det så mycket mera klart, att de medel han använder att upplysa menskligheten äro högst sällsamma. Men det är icke derom som jag nu ville tala. Så van man än är vid hans excentriciteter, blef säkert likväl någon hvar öfverraskad häromdagen af att höra honom nu också framstå såsom religiös reformator. Förhållandet är, att en anonym blåstrumpa skrifvit ett quasireligiöst arbete, som hoa (eller hennes förläggare) haft den iden att i manuskript underställa Dumas och en Dominikanerpater. Patern och Dumas ha skrifvit hvar sitt bref till svar, som författarinnan skyndat att låta trycka såsom inlednivg till arbetet. Nu befinnes detta vara ett konfyst mixtum compositum af sentimentalt pjoller och religiöst svärmeri, men i hvad fall som helst absolut stridande mot kyrkans läror. Att en prest gifvit ett slags gillande häråt, har väckt uppståndelse hos hans förmän och i den religiösa pressen; att Alexander Dumas gifvit sig med i en sak af denna art, har hoe den stora allmänheten väckt en stor förbluffelse, isynnorhet för den opassande ton som han fannit för godt att begagna. Louis Veuillot i -Univers har bland annat egnat bäde författarinnan och hennes förespråkate en af dessa mästerliga artiklar, der man likasom hör gisseln susa om öronen på offren, och Dumas, som icke funnit sig väl af den uppmärksamhet som hans bref väckt, har i dag skyndat att tillkännagifva i tidnivgarne, att detta, som aldrig varit ämnadt för offentligheten, blifvit infördt mot hans vilja och att han inför domstol skall låta åtala dem som publicerat detsamma. Dominikanerpaterns bref var förmodligen också blott en artighetsskrifvelse. Moralen af saken är, att berömda män böra akta sig att komplimentera blåstrumpor skriftligen