Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 1

Lowder var icke medveten om denna förändring i baronetens känslor mot honom. Allt hvad han trodde sig behöfva göra var att återvinna Blanches goda tanke om honom. Han sade henne hundra gånger, att hans framtid berodde af henne — att hon hade makt att göra honom hedrad eller drifva honom till förderfvets branter. Han besvor henne vid hennes kärlek till hennes förmyndare att rädda denne förmyndares son. Han uppdukade den ena osanningen efter den andra om hvad hennes förmyndare sagt rörande det föreslagna giftermålet och Blanche trodde honom. Och emedan bon trodde honom, samtyckte hon till att förberedelserna till giftermålet skulle fortgå. Troende att baroneten mer än allt annat önskade se henne gift med sin son, var hon färdig att uppoffra sig sjelf för att göra den man lycklig, hvilken hon i hemlighet älekade. Eno afton stannade baroneten qvar på sin stol vid middagsbordet, sedau Blanche och Lowder gått in i selongen. Baroneten var tankfull — dyster; hans missnöje med sin förmodade son tryckte tungt på honom. — Jag borde ha qvarhållit denne Palestro, tänkte han. Hvarföre lofvade han att skrifva till Guy en gång i veckan? Hvad skall han skrifva om? Under det han öfvertänkte dessa frågor, kom gamle Purmton in med en liten brefväska af läder, som han nyss burit från postkontoret. Glad att få något annat att tänka på, låste sir Arthur upp brefväskan och började granska dess innehåll. Han såg fyra bref till sig sjelf och ett som hade utanskriften miss Blanche Irby. De fyra brefven till bonom sjelf rörde nästan uteslutande affärer, och han kastade dem afsides med en djup suck. Dervid märkte hen ett mycket tunnt bref med utländsk poststämpel, hvilket dittills undgått hans uppmärksambet. Det var adresseradt till den unge sir Tressilian. Han elet upp det. Inne