sina sysaker och satte sig iängst bort i rummet. Olle drog sin stol intill Tressilians och satte sig. — Jag vill tala om mig sjelf denna eftermiddag, sade Tressilian, i det han fattade hennes hand. Ack, Olla, hur skall jog någonsin kunna tacka er för allt hvad ni gjort för mig? Sir Windham sade, att jag har er att tacka för mitt lif och för mitt förnuft! Han tryckte hennes hand till sina läppar med en öm och djup vördnad. — Tala ej till mig om tacksamhet, Jasper, sade flickan rodnande för hans passionerade blick. — Tacksamhet är ett allt för kallt ord, sade hon med en suck. Oh, Olla, jag skulle kunna dyrka er, då jag tänker på allt, hvarifrån ni räddat mig. Jag känner allt, som rör er, Olla. Jag frågade Popley derom i går, då ni åt middag, och han berättade mig hela er historia. Äterigen tryckte han en kyss på hennes hand. Då Olla ej svarade, återtog han: — Ja, jag känner allt, som rör er, Olla. Jag känner hela er sjelfuppoffring, hela er ömhet och godhet mot en hjelplös främling. Men hvad känner ni om mig? Jag önskar att höra hvad ni vet om mig. : Olla sade honom fritt och otvunget allt hvad hon visste om honom, börjande med en berättelse om gin egen flykt fråa Neapel. Hon omtalade huru hon upptäckt honom vid Vicinis hydda, huru hennes intresse vaknat för honom och allt hvad derefter följde ända till deras ankomst till England. — Jag minnes röfvarkulan och ert ädla och behjertade uppförande der, sade Tressilian tankfullt. Jag minnes äfven vår resa till England, men efter vår ankomet till Victoria-hotellet är allt mörkt för mig. Hvar äro vi nu, Olla? . — I Northumberland på Cheviotbergen vid skotska gränsen. Detta hus kallad Bleak Top, Det tillhör mig. — Vet ni hyem jag är? frågade han,