att han likaledes tyst, men hans ansigte strålade då af förnöjelse. En eftermiddag, en vecka efter det lilla sällskapets ankomst till Bleak Top, och medan snön ännu hindrade all samfärdsel, gick Olla upp till Tressilians rum, sedan hon intagit sin middag. Hennes första blick, då hon inkom i rummet, riktades mot bädden, men Tressilian var ej der. Till sin förvåning fann hon honom sitta fullt klädd på en stol vid kaminen. Han var mycket blek och aftärd. Hans stora klara blå ögon glänste som stjernor i det bleka ansigtet. Hans hår och skägg hade blifvit omsorgsfullt kammadt af Popley, som klädt honom, och trots de spår efter hans rysliga sjukdom, som ännu voro synliga i hans ansigte, hade han aldrig sett bättre ut. Han höjde blicken mot Olla, och det låg ett bedjande uttryck deri. — Se ej så allvarsam ut, Olla, sade han. Jag är ej alls oförsigtig. Jag är starkare, än jag ser ut att vara. Popley tyckte också, att jag var tillräckligt rask för att sitta uppe och klädd. Å — Ja, det är han verkligen, miss Olla, försäkrade Popley. Det är bättre för honom att vara uppe än ligga orolig. Och om han fortfar att förbättras, skall han kunna gå ner till middagen i morgon. En skugga for öfver Ollas ansigte. För henne var Tressilians återställande likbetydande med hens skilsmessa från henne, och tanken på en sådan var ytterst qvalfull för henne. Besegrande denna känsla gaf hon honom ett varmt, småleende och yttrade : : — Det gläder mig, att ni är så mycket bättre, Jaaper. Ni måste snart vara fullkomligt återstäld nu. — Ja. Drag er stol hit, Olla. Jag vill tala med er. Popley gick ner för att äta middag. Mrs Popley tog