Teaterbref från Paris. af Erik Bögh. (Till Folkets Avis.) Hvad som måste ses. — A:me Angots doller— Frihetsbrödernat i deras hemland. — Ferieföreställning på Opera Comigue. — Bouffes paririennes och dess 4 stjernor. Det är ett temligen varmt nöje, att den här årstiden besöka teatrarne, men jag har likväl pligtskyldigaet njutit deraf hvarje afton, Lyckligtvis bar Försynen inrättat det så vialigen, att man endast behöfver gå en gång på hvarje teater, i fall man ej önskar att se samma stycke två gånger och dertill finnes för ögonblicket ingen srestelse. En resande, som för närvarande gästar Paris och intresserar sig för teatrarne, måste och skall gå: på Theåtre frangais, der m:me Croizette dör i dramen Le aphina2; på Bouffes parisiennes, der mane Judio spelar och. sjunger Bagatelle; på Chåtelet, tör att erfara huru långt tjuteffekten kan uppdrifvas i Les deur orphslines-; på Porte St. Martin för att beundra den prakt, som är utvecklad vid uppsättningen af serikomedien Le pied de mouton; på Gadtö, der Offenbach lagt ner 1 40,000 kronor på uppsättningen af Orphens i underjorden; på Folies dramatigues för att bevittna den största framgång, som någon fransk teater uppnått med: La fills de Madame Angot. Theatre Italien, Odeon, Renaissance, Ambigu Comiguo och Chåtsau dEau hålla sommarferier. På Stora Operan, hvilken som brandskadad måste begagna sig af den italienska teatern, på Opera Comigus och Vaudsville gifvas endast gamla stycken och på Gymnase uppföras för ögonblicket tre nya, al hvilka intet gjort lycka. Ett af de företa stycken, som jag ansåg mig skyldig att se var Madame Angots dotter-. Nästan alla dem bland våra landamän, hvilka besökt Paris under loppet af öfver ett år, ha efter hemkomsten ej kunnat förstå, bvarsöre våra sekondteatrar icke upptagit detta makalösa stycke, som bar gjort större lycka än något annat af den nyare tidens dramatiska arbeten, ja, som eå till vida har öfverträffat alla andra, som det bar upplefvat 411 föreställningar å rad. Sjolf har jag deromot haft svårare att förstå deras förtjusning öfver stycket, det der vid genomläsningen tog eig ut som ett utomordentligt tarfligt arbete — libretton nemligen, ty musiken är utmärkt — och jag måste derföre förutsätta en särdeles bländande uppsättning. . Dotta Aisade sig emellertid vara ett fallkomligt misstag. Alla de spelande voro jemugoda sångare, men icke en enda utmärkte sig med afseende på röst eller föredrag. Endast LAnge, Barras älskarinna, gafe af en skådeapelerska med dramatisk begäsning. Titelpartiet utfördes af en mycket obetydlig operettpersonnage. De båda älskarne motsvarade på sin höjd våra sekondteatrars andra älskare. Men LLa flle de m:ms Angot har nu en gång blifvit modern, och modets magt är ju oemotståndlig -och oberäknelig, isynnerbet i Paris, och i trote af den omständigheten, att libretton, som sagdt. är den största uselhet. som någoasin putsats upp till teaterbruk, försäkra tidningarne, att direktören, hvilken blifvit rik på stycket, ej får lof att sätta upp något nytt arbete, oaktadt han har flera liggande färdiga att aflösa deteamma. Pabliken vill se M:me Angots dotter och endast henne. Sedan hon uppträdt 411 gånger i rad, försökte man på att låta henne hvila sig, men nej! — M:me Angots dotter måste fram igen, och nu går hon åter hvarje afton öfver ecenen! Författarne ha flera gånger varit nära på att bli utmanade, emedan de stänga scenen för alla sina kolleger — yttrade en tidning häromdagen. Det skulle mindre ha förvånat mig, om en af de olyckliga skådespelare, som nödgats 425 gånger upprepa deras platta