Från garnisonstrupperna i Bilbao har förstärkning måst afsändas till regeripgshären. De yttre ställnivgarne vid Bilbao ha derför måst uppgifvas, under det carlisterna genast skyndat att besätta dalgången vid Mont Abril ända till Nervioufloden samt upprifvit några för regeringstrupperna vigtiga broar. Carlisternas öfverbefälhafvare i Catalonien, Tristany, har återkallats från sitt befäl och ersatts al Lizarraga. De underhandlingar, som pågått i trakten af Genåve mellan grofven at Chambord och Lucien Brun, medlem af franska nationalförsamlingens höger, hafva, såsom vi känna af telegram, hittills endast ledt till det resultat, att grefven utfärdat ett nytt budskap. Detta offentliggöres i tidningen ÅUnion i Paris, och betonar grefven deri, att Frankrike är väsentligen konungskt, samt förklarar, att han skulle handla i strid mot sin pligt, om han icke gjorde det yttersta för att nedrifva de af fördomar resta skrankorna. Han har länge tegat för att icke bereda ytterligare svårigheter för den upplyste soldats mission, hvars svärd skyddar fransmännen. Men en längre tystnad är dock omöjlig gentemot de sig alltmera hopande villfarelserna. Hans ära gör det till en pligt för: honom att kraftigt protestera. Han protesterar mot den åsigten, att konungamakten stödjer sig på den oinskränkta maktfullkomlighetens godtycke. Det kristligt franska konungadömet är till sitt väsen moderat med systemet af tvenne kamrar, af hvilka en utnämnes af suveränen och under fast bestämda kategorier, den andra väljes af nationen. Lika osant är påståendet, att hans politik icke öfverensstämmer med landets önskningar. Han vill, att den högsta makten skall vara försonlig, men stark. Frankrike önskar det traditionela konungadömet lika mycket som han. Ilan vill i nationens representanter se uppmärksamma hjelpare och rådgifvare vid pröfningen af de frågor, som äro stälda under deras kontroll. IIan vill ej veta af några ofruktbara parlamentariska strider, ur hvilka suveränen framgår sörgavagad eller vanmäktig. Tillbakavisande uttrycket: konungen herskar, men regerar icke, vet han sig i detta hänseende på det fullständigaste öfverensstämma med det stora flertalet af franska folket, som ej förstår dylika fiktioner och är trött vid veterliga osanningar. Manifestet slutar sålunda: Fransmän, jag är nu som alltid beredd. Huset Frankrike har åter uppriktigt och lojalt enats. Samlens förtroendefullt omkring det! Lemnen splittringarne, tänken på vårt tungt pröfvade fäderneslands maner. Tiden är inne att med ett konuugadöme, hvilket öfverensstämmer med sitt århundrade, återgifva det lycka, säkerhet, värdighet och storhet, kortligen allt hvad som åtföljer den signade frihet, som I utan konungadömet aldrig skolen ernå. Det är ett mödosamt verk, men vi kanna med Guds hjelp fullborda det. Må en hvar afväga för det närvarande sitt svar och hafva för sina ögon historiens 8:ränga dom. Det, som man dock helst ville ha fram i manifestet, uppgifvandet af liljebaneret, förekommer likväl icke deri, och flera ansedda franska tidningar säga, att detsamma derför saknar all betydelse.