Göteborgsposten – 7 juli 1874, sida 1

— ben är redan färdig, men jag trodde att den aldrig skulle komma att behöfvas, svarade qvinnan. Hon skyndade ut och återkom straxt derefter med en skål hafresoppa. Sir Windham tog skålen ur hennes hand och började mata sin patient med en qvinnas ömhet. — Se så! sade han slutligen. Ni skall nu få litet mera krafter. Tressilians blickar vandrade kring rummet liksom om han sökte någon. — Hvem ser ni efter? frågade sir Windham. — Kanhända att det blott var en dröm, svarade Tressilian med svag stämma. Men jeg tyckte mig se en ung flicka — skön, älskvärd, öm. Finnes det någon sådan här? — Ni menar Olla. Guy upprepade namnet Olla med ett slags hänryckning. — Namnet är mig välbekent. Olla! upprepade han drömlikt och med ömmare uttryck. Olla! — Olla skall genast komma in. Ni har varit mycket sjuk, unge man. Ni har Olla att tacka för ert lif, ert förnuft, allt! Hade hon ej tagil vård om er och beskyddat er, skulle ni i dag ha varit en idiot eller ett lik. I sin beundran för Olla hade den gode läkaren sagt mer, än han ämnat. Men den verkan hans ord gjorde på Tressilian var ej skadlig. Det bleka, aftärda ansigtet ljusnade, de blå ögonen glänste af tacksamhet och ömhet, och ett vackert småleende krusade hans läppar. — Jag skall aldrig glömma hvad jag är skyldig Olla! mumlade han. Aldrig! Och med de orden på sina läppar föll han åter i sömn. — Han skall nn snart vara fullkomligt återställd. En undra sömn är allt hvad han behöfver. Är missa Olla der nere?