(Insändt.) Några ord om ogift och gift. Fordomtima utgjorde äktenskapet intet hinder för en mans fortkomst i verlden, utan tvärtom. De gamla romarne gingo så långt, att de ioke tilläto någon ogift aflägga ed eller höras som vittne. Cesar besatte helst ledigblifna embeten med personer som hade familj, och Angustus gick ännu längre, han straffade dem, som för länge ville njuta af ungkarlslifvets behag; på samma vis handlade Lycurgos, som på allt sätt sökte förödmjuka och tillbakasätta ungkarlarne. I våra dagar är förhållandet omvändt. Läser man en tidning ser man ofta under rubrik i tjenst åstundas, att ett af vilkoren för att blifva antagen är att vara ogift, Vill man hyra rum sjunges samma visa. Det må vara huru som helst med det sistnämnda fallet, men i det förstnämnda: är principen bestämdt origtig. ÅÄr det en förtroendeplats hvarom fråga är (och till hvarje plats fordras mera eller mindre törtroende), så frågas : Hvilken erbjuder större säkerhet för att motsvara det lemnade förtroendet, den som arbetar för hustru och barn eller den som blott har eig sjelf att tänka på? Den, som genom: att illa sköta sin plats, utsätter sig för att mista den och derigenom bringa sina anhöriga i elände eller en ogift person, söm har ojemförligt mycket lättare att uppehålla sig intills en annan plate kan erhållas? Svaret är temligen tydligt! Den gifte mannen måste sörja för sin familj, den ogifte sörjer vanligtvis blott för sina nöjen och ofta, alltför ofta, kosta de senare den ogifte lika mycket, om ej mera, än den förra den gifte mannen. Huru ofta hörer man icke en ung man yttra: ÅÅh lappri! Jag har ingen mera än mig sjelf att tänka pås, då man föreställer honom hans öfverdådiga lefnadsaätt? Den gifte mannen måste, om saken betänkes, ingisva mera förtroende än den ogifte, ty oberäknadt hvad som förut blifvit näm dt, a