Göteborgsposten – 6 juli 1874, sida 1

Han såg med passionorad ifver upp emot hennes an sigte, som hade ett obeskrifligt sorgset uttryck. — Guy, jag kan cj uttala de ord, ni önskar höra. — Min förseelvo har således kostat mig er kärlek, frågade han vildt. — Guy, jag vet ej att jag någonsin älskat er, sade den unga flickan med ett medlidsamt uttryck i tonen. Jag skall vara lika uppriktig emot er, som jag är mot min egen själ. Då jag brukade läsa era bref till sir Arthur, då jag hörde omtalas ert mod, er trofasthet, er redbarhet, ert sjelfuppoffrande sinnelag, tänkte jag mig er som en högsinnad och ridderlig man — en verklig romanbjelte. Och då ni kom hem, i min fantasi begåfvad med alla de egenskaper jag tänkt mig, då rodnade jag, när ni talade till mig, jag var smickrad af er bekantskap — jag trodde alt jag älskade er. Men i samma ögonblick ni anhöll om min hond, greps jag af någonting liknende missnöje eller missräkning. Min lyeka var ej så stor, som jag hade väntat. . — Ni smickrar verkligen icke! sade Lowder i bit ter ton. — Jag talar endast sanning. Mången gång efter vår förlofning har jag kännt mig nästan lycklig, men så har en känsla af hemligt missnöje kommit. Jag upptäckte för några dagar sedan, att jag ej älskade er, Guy, såsom en hustru skulle älska. Sanningen har blifvit klar för mig så småningom, men slutligen har jag lärt mig att fullkomligt förstå mitt hjerta. — och ni vill skjuta mig ifrån er! utbrast Lowder med vild röst. Ni kan göra ett mer lysande parti, måhända. Jag är ej den felfrie romanhjelten, och det felsteg jag begått skall för er vara en tillräcklig orsak att skjuta mig ifrån er för alltid. Ni skall låta en liten romantisk fantasi stå emellan er och mig. Ni kunde vara min skyddsengel, mitt bättre jag, min ledstjerna; men ni