ser hvarje vecka. Jag vet, hvar mitt eget intresse ligger, och jag skall vara min ed trogen. Han knöt ihop penningpåsen. — Farväl, signore, sade han, och god lycka! Han vände sig om för att gå. Samtalet hade hällits på italienska, och sir Arthur förstod nog orden; men hvad de egentligen innoburo kunde han ej utforska. Det var dock detta han hade för afsigt att göra. Baroneten steg derföre plötsligt fram och ställde sig att blicka från den ene till den andre af de båda ränkmakarne. Det var ett fruktansvärdt ögonblick för Jasper Lowder — ett fruktansvärdt ögonblick för Palestro. Lowder tog med ett vildt rop af förvåning och förskräckelse flera steg tillbaka. Palestro lät sin lykta falla ech grep tag om sin penningpåse, kastande vilda blickar omkring sig liksom för att utse en väg för flykt. — Ni här! utbrast Lowder i skrämd ton; ni här! — Ja, Guy, sverade baroneten, jag är här och har hört ellt som passerat emellan dig och din medbrottsling. Jag vet, att du är den nattlige tjuf, som plundrade mitt penningskåp. Och nu vill jag veta, hvad detta betyder? Lowder kunde ej svara. Hans tunga var liksom fastväxt vid gomhvalfvet. Han stod tillintetgjord, en bild ef fasa. Sir Arthur vände sina stränga ögon mot Palestro. — För hvad slags tjenst skola dessa penningar utgöra en betalning? frågade han på italienska. Palestro darrade af förskräckelse. Han trodde, att han af denne skräckinjagande man skulle bli anklagad och dömd på stället såsom en medbrottsling till Lowder. Han såg på den sistnämnde med en bliek, som uttryckte fullkomlig hjelplöshet. Denna blick påminte Lowder om, att hans stulna ställ ning, hans rikedom, anseende och till och med hans till