och skyndade bort för att betrygga såväl sin egen som penningarnes säkerhet. Baroneten upptäckte visserligen nästan omedelbarligen bans flykt, men gjorde ej något försök att förfölja honom. En större sorg än den, som förorsakades af penningförlusten tryckte hans sinne. Lyktan brann klart på marken mellan sir Arthur och Lowder. Den senare stod fortfarande med nedböjdt hufvud, och den förre betraktade honom fortfarande med strängt anklagande blickar. Slutligen bröt sir Arthur den pinsamma tystnaden — En lögnare — er tjuf — en spelare! sade han med långsam, sergsen röst. Och denne är min son! Denne är arfvinge till och siste representant för det gamla Tressilianska namnet! Denne är den rättframme, trofaste, hederlige, renhjertade gosse jag skickade ifrån mig för flera år sedan! Denne är den son jag älskat som min egen själ! Lowder darrade för det fruktansvärdt högtidliga sätt, hverpå dessa ord yttrades. Han började förstå hvilken ryslig sorg han förorsakat denne ädle och upphöjde man. Han hade dolt sin verkliga natur och spelat en roll, allt sedan han kom till slottet Tressilian; men huru skicklig i förställniogskoneten hen än var, kunde han ej alltid dölja sin verkliga natur, han kunde ej alltid leda omständigheterna efter sin vilja. Och nu började sir Arthur uppfatta hans verkliga karakter. — Hvad skall jag säga? utbrast bedragaren i passionerad ton. Jag kom i frestelse, och liksom de flesta unga män, i liknande omständigheter dukade jag under. Jag spelade med denne man i Neapel. Ah, han har flytt! Jag talade osanning för att dölja min dårskap och min brottslighet. Men jag svär, att jag spelat blott denna enda gång. Beträffande de penningar, som jag stal ifrån er, kan ni ju låta dem gå ifrån er på dette sätt i stället för genom inköpet af en egendom. Naturligtvis måste jag betala en hedersskuld — (Forts.)