—— ——— ——— — —— —— ämnade brud stodo på spel. Han försökte bekämpa sin fruktan och återvinna något af sin sjelfbeherrskning. Han närmade sig sir Arthur två eller tre steg och ställde sig emot baroneten med hufvudet nedlutadt mot bröstet och hela utseendet af en öfverbevisad brottsling. — Min far, sade han i låg ton, jag erkänner mitt brott. Jag stal penningarne ur ert skåp! Jag vet ej hvilket oblidt öde, som förrådt min hemlighet för er, men jag bekänner mitt brott. — Hvarföre bestal du mig? — Emedan — emedan jag var skyldig denne italienare just den summa, som fanns i ert skåp! — Huru hade den skulden uppkommit? Lowders ansigte sänktes än djupare. — Det var — en spelskuld, hviskade han. Sir Arthur gjorde en rörelse af afsky. Återigen vände han sin blick mot Palestro. Italienaren, som ej var alldeles okunnig i engelska, förstod Lowders utsago och skyndade att bekräfta den. — Det är sannt, milord, utbrast han ifrigt. Den unge mannen ådrog sig i Neapel en skuld till mig på spel. Han var rädd att milord hans far skulle få höra det. Jag ansatte honom för att få penningar, ty jag har en hustru att underhålla. Jag är en fattig man, sir Tresolino, tillade han i gnällande ton. Två tusen pund äro en för stor summa att förlora för mig. Unga män äro unga män — Sir Arthur afbröt mannen genom en befallande åtbörd, och hans blick vändes tillbaka mot Lovders ansigte. I samma ögonblick gjorde bedragaren en hastig, betydelsefull rörelse med venstra handen. Baroneten märkte ej denna rörelse, men Palestro såg den och förstod den. Med en snabb, ormlik rörelse och i det han drog fördel af att sir Arthur vände bort blicken, drog han sig in i den omgifvande skuggan med penningpåsen i hand