Dållskapels, Hocnent al madagen, iII 10Tman för ett stort sällskap utan middag, befanns vara den betydliga summan af 2000, säger två tusen, pund sterling. Inga fanfarer eller hurrarop kunna gifva större pondus och mera eftertryck åt en välgångeskål för ett välgörande sällskap, än ett dylikt tillkännagitvande omedelbart efter talets slut, och man må icke undra, om ett sjelfförnöjdt småleende lyser upp marskalkarnes anleten, då de höra sina namn uppläsas jemte slutsumman å deras listor, hvilka icke sällan representera 500 hvardera och derutöfver. Under de tvänne senaste åren hafva blard värdarne funnits norrmän, hvilka visat stort nit för sällskapets värdiga representerande vid årshögtiden. Så hade förlidet år hr Wiese insamlat mer än 900 pund och detta år hr O. Möller resp. 800 pund till sällskapets kassa. Hvad som för öfrigt göra dessa festmiddagar angenäma äfven för skandinaver, är, att merändels någon svensk sångare eller sångerska uppträder bland de föredragande i middagens musikaliska asdelning. De senarte åren har man fått höra m:llerna Enegvist och Bunsen med stort bifall sjunga de alltid väl mottagna evenska och norska solkmelodierna för ett auditorium minst lika väl disponeradt som de resp. artisterna sjelfva. En ypperlig kör, omvexlande med .andra solister göra dessa middags-underhållningar till fullständiga och goda konserter. Så förstår man här att arrangera en middag i de flesta fall tillfredsetällande sör alla parterna. Artisten, som ju måste lefva på i sin talent, är oumbärlig, då det är fråga om att göra en högtid högtidlig, och betalas för ett arbete, hvars frånvaro skulle minska det mest tilldragande i dessa, såsom middagar betraktade, underhaltiga sammankomster. De för sällskapets ändamål arbetande personerna uppmuntras genom den offentlighet, som gifves åt deras lyckade ansträngningar, den utsedde presidenten hedras och hedrar sällskapet, och så väl samvaron, som dess yttersta syfte att göra godt åt behöfvande likar, minskar afståndet mellan annars skilda intressen och utjemnar de här annars skarpt utpröglade råmärkena mellan olika samhällsklasser. Af en avnan och mera privat natur äro de mottagningar i särnämliga hus, hvilka antingen helt och hållet äro små konserter med sittplatser beredda för alla åbörarne, så långt utrymmet medgifver, och således ringa tillfälle till rörlighet, samtal och presentationer, eller ock så anordnade, att musiken endast utgör ett mer eller mindre respekteradt ackompagnement till det lätta bruset af de ständigt kommandes och gåendes sidenprasslande bugningar och halft dämpade artighetsbetygelser. Ev soirs af det förra slaget, nyligen gitven af vår regerings härvarande sändebnd, baron IIochaschild, var i mer än ett afseende intressant. Få ministrar torde vara i den angenäma ställning som värdar vid ett dylikt tillfälle, att de, såsom han nyligen, kunna visa sig representera en musikaliek nation ej blott genom antalet af biträdande talenter, utan ock genom det om egen musikalisk insigt vitnande urval, som bland mycket godt framhåller det bästa. Om man derjemte känner et hvilken betydelse dessa musikaliska soir6er inom de högre kretsarne äro för de uppträdande artisterna, hvilka, så vida de ej redan vunnit stadgadt rykte, genom dessa introduceras till de inflytelserika konstvännerna, artistverldens verkliga patroner och skyddsgudomligheter, eå kan man förstå, att en inbjudning att uppträda inför en i flera assoenden vald publik bar sitt värde för så väl den, hvars redan vunna anseende härigenom vinner i bekräftelse eller utsträckning, som för den, hvilken ännu okänd endast längtar efter det här icke lätt vunna tillfället att få låta höra sig. För der, hvilken såsom brefskrifvaren hufvudsakligen spelar rolen af en vanlig observatör, och till följd deraf stundom vet litet mera om de resp. uppträdande, vare sig de nu vände ryggen eller ansigtet mot honom än kanske till och med de sjelfva, bereder en dylik soir ett nöje, som icke förminskas derigenom, att det ej är oblandadt musikaliskt. Han ser och hör med förnöjelse lifvets dissonanser upplösas i både sorg och leenden, då han från sin så der temligen neutrala ståndpunkt följer effekten af Nerudas emidiga stråkföring i grefve Beusts smidiga ansigtspel, placerad som han är midt emellan Danmarks älskliga minister, general Bilow, och det tyska kejsarrikets högväxte måleman, den lugne och imponerande grefve Mänster. Han förstår den strålande minen hos en liten näpen fru, som ej tillhörande den 8. k. societa nästan bäfvande undrar, om det är tonerna eller inbjudningen eller hennes mans utomordentliga förtjenster, som fört henne så högt, så högt, så svindlande högt, att hon tycker sig valdrig varit så högt förut. När mamsell Hebbe sjunger sin aria ur Faust på fransyska, tycker han sig se markicen d Azeglio, Italiens s. d. minister vid hofvet i S:t James, liksom letande — fast förgäfves — efter en sanskyldig Margaretatyp ; när den norska fröken Holmboe sjunger en sång af Kjerulf, onekligen vacker och tilltalande, bemärker han, att rädslan i förening med känslan af språkets obegriplighet kan besvära artisten i lika hög grad, som åhörarne. Men vär den svenska damqvartetten, mamsellerna H. Wideberg, A. Åberg, W. Söderlund och fru M. Pettersson stämma upp Ökfver skogen, öfver sjön, eamt Södermans bondbröllopp, hvilka båda stycken lisligt anslogo och tramkallada starka applåder, syntes honom ett leende af verklig glädje lysa upp både vissnade kinder och tröttade ögon. Denna qvartett, som icke är att förvexla med en eller par andra, af hvilka den ena kallar sig skandinavisk och är af mycket underordnad beskaffenhet, bar såeom bekant haft mycken