ller den rika fru B, men den rike mannens hus var ett konstverk och ett hem för konsten. Hvarje vägg i hans: bus var en tafla, hvarje gäst var en plastisk figur utan glasögon, handskar och blankläderskor, hvarje gästabud en konsert. Och likväl visete man då ingenting om de fabulösa summor, som i våra dagår betalas för några toner af en Patti, en Fitjens eller för några penseldrag af en Gustave Dor6. En likhet är der dock i all olikhet emellan vår tid och den klassiska forntidens, ja emellan vår tids förnämsta nation, ty det är den engelska, och det forna Roms eller Greklands folk. Hon älskar konsten och hon älskar naturen. Det går ett klassiskt drag af enkelhet genom hela denna nations seder och lifsuppfattning, och den blaserade franskheten må säga hvad den vill, der är en frisk och lefvande ande, som rörer sig i hennes bröst och som nalkas med vördnad och försynthet. hvad hon känner vara stort och skönt, om hon än icke förstår. huru. För ett folk sådant som det franska — bör jag tillägga, som vårt? — der det icke längre är den upplysta minoriteten, som är samhällets styrande makt, fordras mycken sanningskärlek och sjelföfvervinnelse för att icke missförstå eller misstyda den naivitet i känslor och föreställningar, i hvilken det engelska folket röjer både sin stora förtjenst och sin brist. En abstrakt sanning skall städse för den mindre boksynte engelsmannen hafva mindre värde än för de flesta andra nationer, hvilka befinna sig på samma ståndpunkt at social och politisk utveckling. Till följd deraf går den teoretiska bildningen långsamt framåt bland dessa stora menniskomassor, hvilka dessutom, såsom i alla bottenrika samhällen med gammal och besuten aristokrati, vant sig respektera det element i bildningen, som är ärtdt, en förgången generations gåfva, och derför ej förstår en tanke, som ej har målsmän, intressen, som ej mana till uppoffringar och strid, partier, som sakna ledare, trosmeningar, som sakna auktoritet. I detta land har ännu icke halfbildvingen ryckt till sig första stämman i folkets råd, och det är karakteristiekt för den anglosaxiska racen, att inom den företrädesvis gjort sig kändt behofvet att,lösa den svåra frågan om bevarandet af minoritetens rätt. Men jag återkommer framdeles till dessa frågor. Hvad jag nu särekildt vill betona, var tillvaron af kärlek för konsten inom den engelska nationen, i trote af hennes bristande sjelfständighet i detta afseende. Och jag ville tillägga såsom bevis: ingenstädes är det moderna huset i allmänhet mera konstfärdigt prydt, jag menar invändigt, ingenstädes är lyxen i enskilda hus större med afseende på konstsamlingarnes mängd, värde och vård. Ingenstädes är färgens betydelse högre uppskattad än i England, och ingenstädes heller är musiken, vare sig som konst eller dilettantism betraktad så nödvändig för hemmets trefnad, för kyrkans gudstjenst, för lifvets förskönande. All verlden vet också, att London har en publik för all slags konst, äfven den mest klassiska, och att den, som vill vinna verldsrykte, måste lyckas i London. Ingenting står sig här, som icke i grunden är godt, gediget. Men om det en gång visat denna godhet, händer det, att det länge kan få lefva på sitt eget rykte, sedan det öfverlefvat sig sjelf. Om vi nu erkänna hos den engelska konstälskaren större delen af de menskliga svagheter, som för honom äro gemensamma med det öfriga slägtet, såsom såfängan att hatva sett, bört, känt och talat vid en beryktäd storhet, så eger han obestridligen en tördel framför en stor del af sina själsbefryndade likar: han bar råd att fillfredsställa dessa svagheter på ett både för sig sjelf och andra angenämt sätt. Det är icke i alla hus man blir bjuden på en Patti, Santley, Alboni, Neruda, Titjens och hvad allt de heta dessa storheter af första ordningen. Men man går från den ena mottagningen till den andra under denna London-season. Musik är dagene, nej nattens lösen, och ju bättre, ju dyrare är den. Ty här har alltiog ett värde, ett pris. Man kan föreställa sig, hvad det kostar att se sina vänner på sådana vilkor, då en Titjens måste, för det hon sjunger några stycken hos hertig den eller lord den, betalas med omkring 2000 rdr rmt och Patti med föga mindre. Vår svenska damqvartett nöjer sig med något mindre än 800 rdr, jag menar kronor, såsom vårt simpla mynt nu kallas. Dessa mera enskilda tillställningar, vid hvilka man får höra musik på andra, än de vanliga vilkoren och i andra lokaler än teatern och konsertsalen, äro af flera slag. Dels större middagar för något välgörande ändamål, jag menar i annat afseende välgörande, än det som gurmanden närmast afser; ty hvad man än må säga för goda saker om konsten i England, så står bland konsterna den kulinariska mycket lågt. Vifå äfven härom rika anledningar att tala längre fram. Vare det nog sagdt, att man låter sig bjudas på middag af t. ex. artisternas pensionsförening för att der få se prinsen at Wales in the cbair och betalar några pund till föreningens kassa. Vid dessa tillfällen äro de redan ett år förut utsedda värdarne, stewards, försedda med subskriptionslistor, på hvilka de större summorna redan under årets lopp äro tecknade och endast en mindre del sammanskrapas vid middagstillfället. Vid the toast of the evening, d. v. 8. för det välgörande sällskapet, hvilken skål föreslås af den förnämitet eller celebritet, som man lyckats förskaffa sig in the chair, prisas allt och alla som kunna prisas, och sekreteraren uppmanas att uppläsa resul-. tatet af insamlingen. Vid en sådan middag, som nyligen hölls af ÅThe Society of friends of foreigners in dis