Göteborgsposten – 30 juni 1874, sida 1

lange stätt på dagordningen. Ofta torde väl hafva varit fallet, att de, som mest ropat på reform, ej egt synnerligen stor kännedom om de nuvarande förhållandena och följaktligen ej heller rätt vetat, hvari den efterlängtade förändringen egentligen skulle bestå. Saken är verkligen högst invecklad och lämpar sig derför ej riktigt väl till agitationsämne, så vida man ej kan hitta på någon -folklig synpunkt, från hvilken den kan skärskådas. Sparsamhet är något, som äfven det klaraste förstånd inser vara önskvärdt. Likaledes är äfven den, som för egen räkning är mindre hushållsaktig, särdeles benägen för sparsamhet, när det gäller medmenniskor, helst sådana, som man ej tycker mycket om. Hvad under då, att sparsamhetsgrundsatsen har blifvit så strängt predikad i afseende på embetsmännens aflöning och uppstäld såsom den der hufvudsakligen bör tagas i betraktande vid embetsverkens ombildning? Men det ledsamma är, att man sällan kan få något väl uträttadt för ingenting. Vanligen växer kostnaden i proportion till nyttan, hvilket visserligen ej är ett argument för slöseriet, emedan sateen ej kan omvändas. Men lika litet är det kortsynta knusslet öfverensstämmande med en sund ekonomi. Den enskilde får ofta göra denna erfarenhet, och statens bushållning gör intet undantag från reSeln. Såsom det synes, hafva många den ogrundade meningen, att allt blefve väl bestäldt, om blott herrar embetsmän. sattes till trägnare arbete, vare sig deras kostbåll ökades eller minskades. De hafva ju så god tid, heter det, de sitta ju endast så och så många timmar på embetsrummet, och den tid, som de der tillbringa, användes ju så makligt, till tidningsläsning m. fl. mindre ansträngande sysselsättningar. Hvarför förlänger man ej då deras arbetstid t. ex. till dubbelt? Då kunde godt hälften af den guldsmidda skara, som lefver af folkets svett, afekedas och återstoden ändå hafva samma löneförmåner som förut. Dessa slutledningar låta utomordentligt logiska, men icke för ty hafva de sina svaga sidor. Om det är sant (hvilket vi ej vilja neka), att fliten å embetsrummen ej alltid är den bästa, så gäller detta dock ingalunda om de ordinarie embetemännen, minst om dem, som innehafva de högre platserna inom verken. De göra nog fullt skäl för sin betalning, och dessutom bör ihågkommas, att en duglig embetsman ej har fullgjort sin skyldighet i och med detsamma, som han läser igen kanslidörren bakom sig, Hans arbete är af den art, att det kräfver grundlig eftertanke och fortsatta studier, hvilkas mödosamma beskaffenhet ej alltid kan af ett ovant öga spåras i resultaten. Det lär väl derföre knappast vara möjligt att inknappa på de verkligen tjonstgörande ombotsmännons antal, utan att det allmänna blir lidande derpå. Men deras sysselsätlning kan ändras och ordnas på ett bättre sätt, för att den må lemna bättre trukt. De mera mekaniska göromålen, som kräfva endast en någorlunda lätt förvärfvad routine och ej taga de högre intellektuella egenskaperna i anspråk, kunna minskas och böra minskas, emedan annars mycket förblifver ogjordt eller sämre gjordt, som länder samhället till verklig båtnad. Nyttan af en sådan förändring visar sig ej alltid i några tusen kronors nedsättning å hufvudtitlarne, ehuru den ändå är uppenbar för hvar och en, som tänker litet närmare på saken. Men dessa mekaniska göromål måste likväl verkställas, och detta kan endast ske derigenom, att nya arbetskrafter tillkallas. Lyckligtvis finnas sådana att tillgå. Vi hafva nemligen en klass af unga alumner i statens tjenst, som kallas dextraordinarier. Embetemannavägen bar ända bittills förefallit så lockande, att ynglingar med god uppfostran och i allmänhet rätt goda kunskaper boptals hafva anmält sig till inträde i de s. k. verken-. Till en början har staten egentligen intet annat arbete att gifva dem, än då och då ett uppdrag att kopiera eller kollationera handlingar, ott göra, som ej är svårare än, att en välutrustad tolkskoleelev med dräglig handstil och innanläsningsförmåga vore fullt vuxen dertill. För detta besvär åtnjuter extraordinarien rljuspengar eller. kanske emellanåt något slags protokollslösen eller hvad det kan vara, till ett belopp pr år, som ej så noga kan bestämmas, men alldeles säkert ej räcker till bestridande af ens det allra tarfligaste lifsuppebålle. Befordran kommer ej i fråga på åratal, och under tiden skalle bela rasen utdö, om ej försynen på ett underbart sätt vakade öfver dess tillvaro. För dem, som ega förmögenhet eller god kredit, går det väl an, De äaraga sin Jag, såsom talesättet lyder, medan de vänta. Kanske förstå de konsten att göra lifvet angenämt för sig utan arbete. Men för ordninsens skull måste de infinna sig några timmar om förmiddagen i Åverkot, för att hålla ig i åtanke hos förmännen och möjligen uppnappa de arbetssmulor, som falla från de sedares bord i egenskap af ronskrifning m. w. Det är desee herrar, som allmänheten med örargelee ser i embetslokalerna, upptagne af idningsläsning eller inbegripne i samspråk om hvarjebanda. Deraf uppkommer talet om -mbstsmännens ledighet och beqväma lif. Viserligen är extraordinariernas eyaslolöshet en )ekleglig sak, men det är dock en tröst att veta, att de sitta der på eget konto och ej tosta staten ett öre. Hvad de öfrige beträfar, dem, som ej äro i så lyckliga ekonomiska omständigheter som kamraterna, är deras exitens en ännu olöst gåta inom nationalekonoDdeQeer.bo r, —SEERIIT SR RPS . D mA A Mm — ALLO Z0 0: PM jA nien. Agardh egvar dem ett eget kapitel i in statistik, men till och med hans skarpsinne P. Commer dervid till korta. Vi sade, att de unga embetsmannaämnena Ju