Göteborgsposten – 27 juni 1874, sida 1

med den lustresandes belåtna ögon, hvilka framför allt ville återspegla solsken och blå himmel, blommor och gröna ängar, men fui, oändligt ful, för landtbrukaren, som sett hoppet om en god skörd alltmer försvinna vid den at inga glädjande regnmoln skymda horisonten. Bland midsommarens blommor lurade i i år döden ocb bortryckte med skoningslös band: den varmhjertade, okonstlade och glade tolkaren af romarens klangfulla språk Per Johan Petersson, på samma gång en af de lärdaste och qvickasto professorer, som någonsin vandrat bland ungdomen vid gamla Fyris stränder; Anders Johan Ångström, den djupsinnige skaparen af en ny vetenskap, arbetets och de vetenskapliga forskningarnes alltid rastlöst sysselsatte man; Carl Johan Barkman, den fine återgifvaren på värt svenska språk af andra länders yppersta författare, han hvars öfversättningar ej sällan förhöllo sig till originalen som en mästares reproduktion af den tafla, han sjelt målat — och slutligen han, hvars sånger zlefva på ett helt folks läppar, han den älskvärde gubben, som älskade och sjöng om hela Guds ekapade natur från den blyga sippan i den undangömda dalen till den beskedliga kossan, som nöjd och belåten lefver fram ain stilla verld, men som framsör allt älskade det goda, var det godas såvgare här i verlden. En grym, en dyrbar skörd i sanning. Åekiliiga skalder ha diktat vid Sehlstedts graf. Bäst förefalla oss dock följande rader ur ett i Aftonbladet infördt poem af signaturen A. P. Qvist, känd från Svalan både som lycklig diktare och tonsättare: Förnöjd han satt på förstuqvist I fridens skugga sval, , Säg verldens glans och verldens brist Körutan harm och qval. Ty hor än gick och hvad än kom, En visa hade han derom; Och trygg han log och vänlig som En mö, som gjort sitt val. Han satt der i sin ungdoms tid På vakt vid stormig strand, Friskt var hans mod, hans utsigt vid Utöfver haf och land. Bäst vågen sjöd och blåsten hven, Hans röst sig höjde, klar och ren. Han sjöng, tills lugn ånyo sken Kring nejden efter hand. Han satt invid sin öppna dörr Ännu i sitvets qväll Och såg på verlden, gladt som förr, Ifrån sitt nya tjäll. Ung slägt förbi den gamle drog, Men Uska ungt hans bjerta slög. 7 Han sjöng, tilis natten kom — då dog Hans röst som våg mot häll. vår stad gjordes under midsommardagen ; ångsluparne utåt skärgården voro öfver fulla, lika så ångbåten Motala Ström, som företog lustresa till Kinnekulle. Extra tågen uppåt jernvägen voro likaledes nästan mer än skäligt öfverlastade och vid Jonsered och Floda såg det helt! lifligt och gladtut i backarne som voro sullsatta med brokiga menniskoskaror. Ja, ganska gladt och angenämt — i början af eftermiddagen.; Men ju mera upplifvande drycker, dels intagits ur medhafda förråd, dels i form at ölbuteljer blifvit hemtade en masse från stationshuset vid ofvan förstnämde ställe, der försäljving af öl är tillåten samt söndagar och helgdagar bedrifves i ganska stor skala, desto; lägre solen började dala i vester, desto mindre angenämt gestaltade sig förhållandena. — Gurgel och gräl urartade. —holmen den 2 Mars 78. Mångsaldiga voro de utflygter, som ifrån snart till handgemäng och slagsmål, den gemena parodien på sydlänningens dolk, den nordiska knifven, började blänka och då tågen frambrusade, var det sannerligen en märkvärdig tur, att ingen olycka skedde bland de raglande massorna. Vi vilja ej nu inlåta oss på det mer eller mindre lämpliga af den i fråga varande ölförsäljningen, hvilken dessutom, efter hvad vi förnummit, särskildt lärer komma att ötverklagas, hvad som deremot torde vara obestridligt, är atttdå vederbörande,;som fallet lärer varit undor midsommardagen, släpper ut 4 till 5,000 personer på annan persons mark, — hvad trefnad som för egarne dertill kan ästadkommas framgår bl. a. deraf, att midsommardagen skogseld var nära att utbryta vid Jonsered i följd at lustresandes slarf med elden—att,påstå vi, sagde vederbörande åtminstone borde dra försorg omjordningens upprätthållande på dess egen mark, i, utanför och omkring stationshuset. Bättre anstalter böra äfven vidtagas för att förhindra den i högsta måtto obehagliga rosningen vid extra tåg, då det t. o. m. kunnat hända att en stilla medborgare, som köpt sig biljett till en första klassens kupe för att iå vara i ostörd ro och frid, helt plötsligt fått öfver sig tio till tolf beskänkta lustresande af båda könen. Knäsatt mö har, som man vet, ända från våra förfäders dagar skattata högt, men nog bör hon då ånga af andra vällukter än — öl och bränvin, Vi ha endast i förbigående framstält dessa anmärkningar, emedan vi äro förvissade om, att de utan alla vidlyftiga, för öfrigt lätt ästadkomna, kommentarier, skola vinna gehör. Så ofta vi äro vittnen till eller höra talas om dylika ledsamma yttringar af det svenska berserkalynnet och böjelsen för rusdrycker, kunna vi emellertid ej underlåta att tänka på en söndags e. m. förliden sommar på Dyrehavebakken invid Köpenhamn. Det var sista söndagen då Forlystelserna på Bakkenvoro tillgängliga, och minst 20eller 25,000 personer trängdes om hvarandra i lunderna, paviljongerna och på planerna. Mån — öfver allt endast stilla, men derföre icke mindre bjertlig glädje, intet gräl, inga svordomar, ingen, så vidt vi kunde se, berusad person. Jo, det är sannt, två — två sjömän, från denna sidan sundet. Men vi lemna detta mindre behagliga ämne för att sysselsätta oss med mera an—— rv Uu——