rörande bankstyralsens åliggande, hvilka i 8 19 genom lag nu fastställa en noggrannare och regelbundet hvarje månad återkommande kontrollering, eom chefen för finansdepartementet kommer att utöfva. Man har klagat mycket öfver de 4. k. qvartalsuppvisningarna, hvilka vi dock ansett såsom ett nödvändigt ondt, som oupphörligt — det är sant — åstadkommit rubbningar i affärsrörelsen, men som dock bland annat haft det goda med sig att, då de enskilda bankerna icke längre kunnat med anlitande af vexlingskassorna uppvisa rikamyntskassor till sammanlagdt större belopp än riksbanken haft ute, bankerna verkligen för att lugna allmänheten måst åtminstone vid uppvisningatiden hafva betydligare tillgångar i riksmynt, guld och silfver. Det är väl nu meningen att göra dessa uppvisningar, då de oftare återkomma, mindre skakande. Det förefaller oss visserligen icke alldeles omöjligt, att dessa månadsuppvisningar, då de ställas i samband med bankernas skyldighet att inlösa sina sedlar med guldmynt, äfven kunde innebära ett tillfälle för fiffiga och mindre nogräknade: konkurrenter att på vissa båll arrangera månadsstrypningar i stället för qvartalestrypningar, hvarvid rikebanken väl äfven kunde få sitta svårt nog emellan, om den icke visat sig tillräckligt tillmötesgående mot dem, som nu synas få fria händer med vårt bankväsende.Men vi tro icke att man, äfven om bladet bar vändt sig något litet, så att en del banker nu med eller utan riksbankens goda minne hafva lätt funna tillfällen att .spela första viol, derföre behöfver hysa någon egentlig oro, Ännu torde det dröja mycket länge, innan smaken för guldmynt inom vår affärsverld uttränger smaken för dess representativ, och torde derföre de sedelutgifvande enskilda bankerna i allmänhet icke få mycken anledning att klaga öfver den nya banklagen, utan lära de väl kunna äfven framgent med framgång fortsätta sin verksamhet, hvilken vi till stor del — det måste vi medgifva — hafva att tacka för den utveckling vårt närivgslif på de sista årtiondena tagit Fp Vi vilja sålunda icke med dessa betraktelser hafva förutsagt, att vare sig den ena eller andra olägenheten kommer att under en närmare framtid härflyta af de skedda förändringarna. Medvetandet af större magt bör följas af känslan af större ansvar, och det är ju att hoppas, att ledarne af de stora bankinrättningar, i hvilkas intresse dessa förändringar i icke ringa mån synas vidtagna, skola på ett loyalt och i allo aktningsvärdt sätt begagna de större fördelar, som härmed synas tillskyndas dem. Det är väl ock temligen säkert, att åtgärder i något annat, mindre allmännyttigt syfte skulle följas af alltför dryga kostaader och möjligen bakslag, som skulle väcka mindre håg för ett upprepande af experimentetMen vi tro dock, att riksdagen, om den haft något längre tid på sig, skulle hafva betänkt sig, innan den vidgick en del af dessa anordningar, sådana som de nu framställa sig. Det är också ingen hewlighet, att ett flertal i Andra kammaren skall hafva varit betänkt på att låta det sammansatta utekottets förslag falla, hvilket väl :ockeå framgick af de före sammanjemnkningen fattade besluten. Vi hafva också hört framställas såsom en ursäkt, att nämde flertal blifvit taget par surprise. Vi för vår del hoppas i det längsta, att inga vidare ursäkter skola behöfvas. Att regeringen sanktionerat riksdagens beslut, lärer väl kunna till nägon del skrifvas på den villighet att gårepresentationensönskningar till mötes, hvilken snart torde böra ställas öfver allt tvifvel. Det kan också sättas starkt i fråga, om lagstiftningen för de onskilda sedelutgifvande bankerna verkligen kan anses falla inom den ekonomiska lagstiftningens område, och under sådana förbållanden hade väl regeringen knappast något val. Hon hado framställt frågan till riksdagens behandling, bon fick henne visserligen i mycket afgjord på annat sätt, än hon föreslagit, men, med anledning deraf att en del bankers oktroj utlöper med nästa år, ansåg man, att vi före juli månads ingång borde hafva en ny banklag, och hon kunde icke gifva en sådan utan beaktande af hvad rikedagen för sin del beslutit. Utgången torde emellertid innebära en varning för vederbörande att icke alltför ofta komma i sista stund med så vigtiga frågor. Vi upprepa ännu en gång vår förhoppning, att denna varning icke måtte komma att i framtiden framträda alltsör kännbar och bitter.