Göteborgsposten – 25 juni 1874, sida 2

Popley svarade med att åtorlomna det bref hon gifvit honom samt yttrade: — Pughe äro ej i staden, miss Olla. De ha reat till Yorkshire för att tillbringa julbelgen der, sade hushållerskan. De skola ej komma tillbaka förrän i midten af januari. Ett uttryck af förtviflan visade sig för ett ögonblick i Ollas vackra ansigte. — Borta! utbrast hon, i det hon kastade brefvet i kaminen, Hvart skall jag taga vägen? Jag har ingen annan vän i London. Jag könner ej en person i hela England, på hvars vänskap jag i nödens stund kan lita. Jag förde i Berks ett så afekildt lif med min förmyndare, att jag ej kunde få några intima vänner. Detta är den mörkorte stunden i hela mitt lif. — Säg ej så, miss Olla, bad Popley! Eller em ni gör det, så kom derjemte ihåg, att den mörkaste stunden just kommer, ionan dagningen inbryter, såsom det gamla ordspråket säger. — Oh, om daguingen ville iabryta nu! sade fliekan med derrande stämma. Han sjuk på ett hotell i London — hon pekade härvid på den stackars Tresvilian, som med slutna ögon låg tillbakelutad på soffan — och jag hotad att i hvilket ögopblick sem helst bli tagen såsom en bortrymd slioka. Till hvem kan jag vända mig med begäran om hjelp mot mr Gewer? Jag är ensam och utan vänner. Och om mr Gower funne mig, skulle ban föra bort mig och Jasper skulle bli skiekad till ett hespital. Oh, jag kan ej uthärda tanken härpå. — Min staekara miss Olla, sede mrs Popley i sin mederliga ton, ni är verkligen i stort bryderi. Det är klart, att mr Lovder måste föras bort från detta bullersamma ställe så fort som möjligt. Det är äfvenledes klart, ott ni måste he en lugn tillflyktsert, till dess ni kan meddela er med Pugbe. Hvarföre skulle ni ej kunna resa till Blaak Top uppe i Northumberland? Det ligger undangömåt