Göteborgsposten – 25 juni 1874, sida 2

qOOA5ö5ööö5555555555 U Olla drog sakta sin hand ur Tressilians och gick emot läkaren. Han var en storväxt man med ett vackert rödlätt ansigto och hade en min, som lika tydligt som ord skulle ha gjort förklarade, att tid är penningar. Det var dock något derjemte i hans rttryck, som ingaf Olla ej blott förtroende till bans skicklighet utan äfven var egnadt att väcka hennes vänskap. — Jag har skickat efter er, sir Windham, sade hon med en blick på Tressilian, hvars ögon fortfarande voro slutna och som såg ut som om han slumrade — jag her skickat efter er för en min vän, en gentleman som reser i mitt sällskap och som är mycket sjuk. Han råkade m för en förfärlig olyckshändelse på Sieilien för några veekor sedan, dervid han erhöll en skada i hufvudet, hvilken förlamat hens hjerna. Var god sitt ner, skall jag beråtta historien i dess helhet. Som en sådan berättelse skulle vara nödvändig för att fullt förstå patientens tillstånd, tog sir Windham af sig öfverrock och handakar, satte sig vid elden och lät sin blick ömsem hvila på Olla, ömsom på Tressilian. Olla berättade sin historia klart och bestämdt, uppehållande sig nästan uteslutende vid Tressilians äfventyr utan att nämna något om sin förmyndare eller sin egen ökrergifne belägenhet. Läkaren lyesnade med stor uppmärksamhet. Då Olla beskref den kirurgiska operation, som utförts på Guy ar röfvardoktorn, smålog sir Windham och sade: — Förlåt mig, min bästa unga dame, men tror ni att en menniskas hjerna, om hon kommit i oordning, kan repareras lika lätt som en utrött klocka? Det var verkligen väl att ej er vän gjordes till en fullkomlig idiet. (Forta-)